Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A - Andag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
AND
AND
En författares eller konstnärs karakter och lynne,
med afseende på*dess arbeten; estetisk karakter,
art; litterärt eller konstnärligt skaplynne. Få
kunna tillegna sig denne författares,
konstnärs a. Tala i Lenbergs a. Måla i
Fahl-cranlz* a. I denna musik råder en skär,
elhe-risk, svärmande a. — g) Det väsendtliga af
något, grundväsende, natur. Grekiska språkets a.
är helt olika med det latinska språkets. — h)
Inre betydelse, mening (i motsats till
bokstafs-mening). Bokstafven dödar, men a-n gör
lef-vande. — För alla bemärkelser, som under 3.
o. 4. äro upptagna, brukas nästan alltid Anda,
säjlan Ande.
Anm. Ande är den ursprungliga, egentligen rätta
formen; men, då bruket redan gifvit häfd ål
formen Anda och för densamma fastställt en
mängd betydelser, som för den ursprungliga
blifvit nästan främmande, hafva, för redighel i
framställningen och till bättre öfversigt af
skilj-aktighelerna, båda formerna blifvit behandlade
hvar för sig.
ANDAG, se Annandag.
ANDAKT, c. 3. sing. (Det tyska Andacht,
som ursprungligen betyder: lankarnes uteslutande
riktning på något.) 4) Själstillstånd, då
menni-skans tankar äro uteslutande riktade på gudliga
ämnen, i bön, betraktelse eller åhörande. A. är
nödvändig i bönen. Höra Guds ord med a.
Vara försänkt i a. — Syn. Andäktighef. —
2) Förrättandet af någon yttre religiös handling,
till gudaktighetens väckande eller underhållande,
och bestående i bön eller postillors och
andaktsböckers läsande. Kyrklig, huslig a. Förrätta
sin a. — 3) (skämtv.) Djup uppmärksamhet vid
afhörandet af någonting. Hon lyssnade med så
mycken a. till kaffesyslrarnes sladder, alt hon
släppte koppen i knäet.
ANDAKTSBOK, f. 3. pl. — böcker. Bok,
tjenlig att begagnas vid den husliga andakten.
ANDAKTSFORMULÄR,–––––––fårrmulä r, n. 3.
o. 3. Formulär för andaktsförrättningar.
ANDAKTSFULL, a. 2. 4) Full af andakt
under en andaktsförrättning. Hon satt så a. under
predikan. Höra på med a. uppmärksamhet.
— Syn. Andäktig. — 2) (skämtv.) Ytterst
uppmärksam vid afhörandet af något verldsligt tal,
o. s. v.
ANDAKTSFÖRRATTNING, f. 2. Förrättande
af någon till den offentliga eller husliga andakten
hörande handling.
ANDAKTSLÖS, a. 2. 4) Som är utan andakt
vid den allmänna gudstjensten eller någon huslig
andaktsöfning. — 2) (skämtv.) Som åhör något
utan uppmärksamhet.
ANDAKTSPRAL, n. 5. Skrymtande
andäktighet.
ANDAKTSSTUND, f. 3. Stund på dagen,
egnad åt andnktsöfhingar.
ANDAKTSÖFNING, f. 2. Offentligt eller
enskilt förrättande af någon till gudstjenst hörande
handling. — Syn. Se Gudsdyrkan.
ANDANDE, n. 4. (föga brukl.) Handlingen,
då man andas.
ANDANOM, gam. abl. plur. Se Ande.
ANDANTE, anndånnte, adv. (i musik)
Betecknar ett tempo, mellan adagio och allegro.
Betyder egentligen: i gående; således något långsamt.
— S. n. 4. Musikstycke med sådant tempo.
ANDANTINO, –ti-, adv. (musik) Betecknar
ett tempo, som fordrar något mera liflighet, än
Andante. — S. n. 4. Musikstycke med sådant
tempo.
ANDAS, v. d. 4. 4) (neutralt) Genom näsan eller
munnen indraga yttre luft i lungan och utsläppa
den der befintliga, till lifsprocessen förbrukade och
skämda. A. lätt, tungt. Hafva svårt för alt a.
A. på en sjpegel. — 2) (aktivt) a) Brukas med
afseende pa beskaffenheten af den luft, man
in-eller utandas. A. frisk, god luft. A. vin,
hvitlök. — b) (fig.) Vara intagen af (en stark lidelse
eller känsla). A. hämd, kärlek, hal, ilska. A.
krig. Allt a. glädje. — A. in, ut, se Inandas,
Utandas.
ANDBAR, a. 2. (nytt ord) Som kan inandas,
tjenlig för inandningen.
ANDBÖSSA, f. 4. Bössa, som enkom
begagnas för andjagt.
ANDDRAKE, m. 2. pl. — drakar. Benämning
på hannen bland änder.
ANDE, m. 2. pl. — dar. Omvexlar ofta med
formen Anda; se d. o. 4) (fysiskt) a) Den luft,
som utsläppes genom andedrägten. Hafva god,
elak a. Här säges lika väl Anda. — b)
Ande-drägt. I denna mening är formen Anda
brukligare. — För beggedera bemärkelsen brukas blott
sing. — 2 a) Okroppsligt, med förnuft, vilja,
känsla och högre krafter begåfvadt väsende. Gud
är den högste a-n, ensam fullkomlig.
Englar-ne äro andar. Den Helige A., benämning på
tredje personen i gudomen. En god a. De onda
andarne. Den onda anden, djefvulen. — b) (i
äldre och teosofisk mening) Mcnniskans innersta
väsende, det hos en menniska egentligen andliga,
hvars närmaste omhölje är själen, genom hvilken
hon verkar på och emottager intryck af kroppen,
som ytterligare försätter henne i vexelverkan med
den yttre verlden. Det grekiska Pneuma, till
skilnad ifrån Psyche (själen). — c) Själ.
Menni-skan antages i allmänhet beslå af en andelig
och en kroppslig beståndsdel, eller af Själ,
äfven kallad Ande, och Kropp. — d) (enligt
folktron) aa) En aflidcn menniskas själ, som
återvänder till denna verlden och på något sätt der
uppenbarar sig. Gengångare, Spöke. — bb)
Öf-vernaturligt väsende, som tros vara rådande öfver
någon viss del af skapelsen eller på någon viss
ort, eller verkande i och för något visst ändamål.
De gamle antogo, alt alla orter och många
naturföremål hade sin egen rådande a. Sådana
äro hos oss: sjörå, skogsrå, bergsrå, m. fl.
Hvar menniska troddes hafva en god a., som
beskyddade henne och ledde henne till det
goda, samt en ond ande, som ledde henne till
del onda och sökte störta henne i för der [vet;
deraf talesätten: hans goda a. beskyddade
honom; hans onda a. intalade honom detta
för-derfliga råd, o. s. v. — För alla bemärkelserna
under 2. har ordet pluralis. — Jfr. Anda.
ANDEBESVÄRJARE, m. 5. En, som genom
vissa trollformler förmenas kunna framkalla andar
och de aflidnes vålnader.
ANDEBESVÄRJELSE, f. 3. och
ANDEBESVÄRJNING, f. 2. Framkallande af
andar och de dödes vålnader.
ANDEDRAG, n. 5. Luftens insupande i
lungan för hvar gång särskilt. Andedrägten beslår af
oupphörligt förnyade a. — Syn. Ändelag.
ANDEDRÄGT, c. 3. 4) Den lifsförrättning,
hvarigenom yltre luften insupas i lungan och den
der befintliga, förbrukade, skämda luffen utsläppes.
Kort, tung, lätt a. A-ens verktyg. — 2)
Andedrag. Ända till sista a-en, till lifvets slut. —
3) Den luff, som utandas ur lungan. Hafva elak,
slinkande a. — Syn. Ande. — Ss. A-sorgan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
