Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - Befallande ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 BEF BEF
dela befallningar, äfv. genom befallningar leda ens
verksamhet; äfv. (fig.) äga rätt, tillfälle att kunna
förfoga Öfver, t. ex.: Han är min tjenare: jag
äger alt b. öfver honom; den, som har folk
och tjenare all b. öfver, måste vara myckel
erfaren; du har all b. öfver mig och milt hus.
— 2) B. om, genom befallningar ombestyra.
BEFALLANDE, n. 4. Handlingen, då man
befaller. — Adj. p. 1. <) Som uttrycker, utvisar
befallning. Tilltala någon pä ell b. sätt, i en
b. lon. — 2) Böjd att befalla. Han år myckel b.
En b. karakler. — Syn. Herrsklysten, Positiv.
— 3) Som uttrycker böjelse att befalla. Han
har en b. min, uppsyn. Hvilken b. gestalt! —
Syn. Imposant, Imponerande, Vördnadsbjudande.
BEFALLNING, f. 2. i) Handlingen, då man
befaller. Vid denna hans b. tystnade alla.
Genom b-ar kan man ingenting uträtta med
honom. På b., till åtlydnad af annan persons
tillsägelse, t. ex.: På hvems b. har della blifvit
gjordl? på grcfvens. Jag har gjorl del på b.
af min husbonde. I kanslistil betyder på b.
d. s. s. på förmans eller vederbörande embctsvcrks
vägnar. På nådigste b., å kpnungens vägnar. —
2) Innehållet af hvad som befalles eller blifvit
befaldt.
BEFALLNINGSHAFVANDE, m. 3. Den, som
på ett ställe eller i en ort har det civila
Öfvcrbe-fälet. Konungens B.. se Landshöfding.
BEFALLNINGSMAN, m. 5. pl. — män. 4)
(ford.) Befälhafvarc på ett belastadt slott;
kommendant. — 2) Gårdsfogde; äfv. arbctsfogde. —
3) Se Expedilions-befallningsman.
BEFARA, v. a. 4. I. Motse faran, olyckan af
något. B. ell afslag, en olycka. Man har all
b. en allmän missväxt. Det är ingenting
all b. Jag b-r, all han blir sjuk. — Syn. Se
Frukta.
BEFARA, v. a. 3. II. (böjes som Fara) Fara,
resa öfver ell. igenom. B. ell land, en ort, en
trakl, en nejd, ell landskap, o. s. v. B. en
väg, ell haf, en flod.
BEFARANDE, n. 4. En faras eller olyckas
motseende till följe af något. En olyckas b. ell.
b-t af en olycka frammanar den icke sällan.
Jfr. Befara, I.
BEFARANDE, n. 4. Handlingen, då man
befar (land, haf, o. s. v.). Jfr. Befara, II.
BEFAREN, a. 2. neutr. — el. 4) Som farit
vida omkring. Brukas mest om sjömän. I fråga
om resor till lands säges hellre: Berest, Bevandrad.
— 2) (fig.) Se Erfaren. — 3) Som bcfares. En
myckel b. väg. Eli föga b-el haf.
BEFATTA SIG, v. r. 4. (åtföljes alltid af
prep. med) Sysselsätta sig med något (oftast i
betydelsen af något tillfälligt, som icke egentligen
tillhör ens yrke). Han är läkare, men b-r sig
för del mesta med advokalur. Han har varit
köpman, men b-r sig nu med landlbruk. Det
är bättre, all du skoter dina göromål, än b-r
dig med andras affärer. B. dig icke med hvad
som icke angår dig. Det är en sak, som jag
icke b-r mig med. Hon b-r sig mera med
sqvaller än med sill hushåll. — Syn.
Sysselsätta sig. Beblanda sig, Bemänga sig med, Blanda
sig uti, Lägga sig uti, sin näsa uti.
BEFATTNING, f. 2. 4) (åtföljdl af prep. med)
a) Sysselsättning med något (mera tillfälligtvis än
såsom yrke). Hans b. med handel är föga
passande för honom såsom läkare. — Syn. Se
Sysselsättning. — b) Uträttande ell. utförande af
något, som blifvit en uppdraget. Man
anför
trodde honom b-en med den affären. Hvem
har b. med förmynderskapel? Hvem har gifvit
dig b. med del? Del har jag ingen b. med.
Hafva b. med ell rällegångsmal. Taga b. med
en sak, en affär, en process, o. s. v. — c)
Af-färsberönng, närmare förhållande till en person.
Akta dig för all b. med dåliga menniskor.
Jag vill ingen b. hafva med den menniskan.
Hvem skulle Iroll, alt han ha fl någon b. med
henne? — Syn. Se Gemenskap. — 2) (ulan
prep. med) a} Åtgärd, tillgörande, åtgörande.
Det har skett utan någon min b. — 3) Tjenst,
cmbetc, syssla. Han har en b. i polisen, vid
tullverket, vid auktionskammaren. Den saken
tillhör krigsministerns b. Det hör ej lill min b.
— Syn. Se Tjenst.
BEFINNA, v. a. 3. (böjes som Finna) Finna
någon ell. något (i ett visst tillstånd). Brukas
mest i högtidligare och cmbetsstil. Allt befanns
i god ordning, i godt skick, stånd. Vi
befun-no honom ganska belåten. Han befanns sjuk,
vid god helsa. Köpa ell hus, sådant del för
lillfäll el b-nnes. Saken befanns svår all
verkställa. Vid närmare granskning befanns, all
sigillet var brutet. — Syn. Se Finna. — B-s,
v. p. B. med, blifva beträdd med någon
lagöf-verträdelse. Brukas mest i particip och deraf
härledda tempora. Han har blifvit befunnen
med stöld. — B. sig, v. r. 4) Vara i ett visst
tillstånd. Brukas i mera vårdad stil. B. sig väl,
illa, förträffligt. B. sig sjuk, glad, nöjd. B.
sig vid god, ypperlig hclsa. B. sig i behof, i
nöd. B. sig vid dåligt lynne, vid god kassa.
B. sig väl &c. af något. — Syn. Finna sig.
Känna sig. Må. — 2) Vara på ell ställe. Brukas
helst orn personer och i vårdad stil. Han b-nner
sig för närvarande i Berlin. En fiskare, som
befann sig i grannskapet. B. sig ute, inne,
hemma, borta, i staden, vid regementet, på
landet. — Syn. Se Vistas. — B. siy, v. impcrs.
Vara i ett visst tillstånd. Hur b-r det sig med
honom, med den saken? — Syn. Se Förhålla
sig, v. impers.
BEFINNANDE, n. 4. 4) Handlingen, då man
befinner; då någon eller något befinnes. Handla
efter sakens b., allt efter som saken befinnes, allt
efter omständigheterna. — 2) Tillstånd, hvaruti
någon eller något sig befinner. Hurudant är
för närvarande hans b.? — Syn. Se Tillstånd.
— 3) Godtfinnande. Allt efter rättens b.
BEFINTLIG, a. 2. Som finnes, är tillstädes
på ett ställe. Brukas mest orn saker. De der
b-a saker. Alla ifrågavarande effekter voro
der b-a.
BEFINTLIGEN. adv. Efter hvad man finner
eller funnit; efter allt, hvad man kunnat finna,
utröna, förmärka. B. äro här i huset inga
tillgångar.
BEFINTLIGHET, f. 3. 4) Egenskapen att
yara till finnandes, tillstädes på ett ställe. B-en
i almosferen af giftiga infusorier. — Syn. Se
Tillvaro. — 2) Egenskapen att verkligen äga
eller hafva ägt rum. Stöldens b. är sall utom
allt tvifvel. — Syn. Se Verklighet.
BEFJÄDRA, v. a. 4. 4) Sätta fjädrar på
(pilar, tangenter). — 2) Pryda med plymer (orn
hattar). — Brukas mest i poesi och högre stil. —
Befjådrande, n. 4. o. Befjädring, f. 2.
BEFJÄDRAD, a. p. 2. 4) Försedd med
fjädrar eller plymer. B. pil, hatt. — 2) (om
fågelungar) Som fått fjäder och dun. — Brukas mest
i poesi och högre stil.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
