Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - Bergkärna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
BER
BER
vattenklar. Färgad, kallas den Cilrin, om den är
gul, Röktopas, om den är brun- eller svartaktig,
Ametist, då den är violett, o. s. v.
BERGKÄRNA, f. 4. Sc Bergknul.
BERG KÖTT, n. 5. (mineral.) Se Ber gläder.
BERGLAND, n. 3. pl. — länder. Land,
bestående af berg, med emellan dem liggande dalar.
BERGLIN, n. 5. sing. (mineral.) En
oförbrän-nelig asbpstart, bestående af fina, böjliga,
parallella trådar, till färgen skiftande mellan grönt
och hvitt, samt så mjuka, att de kunna
förarbetas till väfnadcr, isynnerhet mindre, såsom
lamp-vekar, o. d.
BERGLÄDER, n. 5. (mineral.) En asbestart,
bestående af jemnsidiga, sega skifvor, liknande
läder. Kallas Bergkött, när det förekommer i
tjocka, fasta skifvor; lunnare skifvor kallas
Berg-skinn och de allra tunnaste Bergpapper.
BERGMASSA, f. 1. Samling af flera berg
bredvid hvarandra.
BERGMJÖL, n. 5. Ett slags hvitt mineral af
kalksläglct, fint som mjöl, och bildadt af
ryggsköldarna efter förgångna infusionsdjur, så små,
att Öfver 180 millioner gå på ett grans vigt.
BERGMJÖLK, f. 2. sing. I vatten
uppslammad kolsyrad kalk eller krita, hvilken stundom
framflyter ur bergen.
BÉRGMOSSA, f. 4. Se Färgmossa.
BERGMVNTA, f. 4. (böt.) Se Ringborsle.
BERGMÄSTARE, m. 5. Embelsman, som har
högsta inseendet öfver bergsbruket inom ett
berg-mästardöme, och tillika är ordförande i
bergs-tingsrättei’1.
BERGMÄSTARDÖME, n. 4. Distrikt, som
hör till cn bergmästares embctsbefattning; en
bergmästares domsaga.
BERGNING, f. 2. 4) Handlingen, då man
bergar (i bem. 4, 2 o. 4). B. af gods, af gröda,
af segel. — 2) Hvad som behöfves till en persons
eller familjs uppehälle. Hafva sin b., sin goda b.
— Syn. Utkomst, Uppehälle, Föda, Dagligt bröd.
BERGNINGSBÄT, m. 2. Enkom inrättad båt,
vanligtvis af kork, för att rädda menniskor ur sjönöd.
BERGNINGSHJON, n. 5. Arbetshjon som
biträder vid bergning af gröda.
BERGNINGSLÖN, f. 3. Se Bergarlön.
BERGNINGSMASK1N,–––––i n, m. 3. En
inrättning, som hänger^ akterut på ett fartyg och
kastas i vattnet, då någon fallit öfverbord, på det
han må kunna faslhålla sig dervid, tilldess han
hinner bergas af en båt ifrån fartyget.
[-ma-chin,––––––––––––––––-maschin.)
BERGNINGSOMKOSTNADER, f. 3. pl.
Omkostnaderna för bergning af gods vid fartygs
för-olyckande.
BERGNYMF, f. 3. Se Orcad.
BERGOLJA, f. 4. Mineraliskt ämne, som
liknar de organiska och framsipprar ur jorden
eller bergspringor, på flera ställen i Asien och
Europa. Är i sitt rena tillstånd vattenklar och
får då namn af Naphta; orenare, seg, till färgen
brun eller svart, kallas den Bergtjära.
BERGOSTRA, f. 4. pl. — ostron. Benämning
på ostron, som uppehålla sig på stenig botten och
äro läckrare än andra.
BERGPAPPER, n. 5. Se Bergläder.
BERGRAS, n. 5. 4) Nedrasande af klippor
eller större delar af berg. — 2) Bergstycken, slen
och jord, som sålunda nedrasat.
BERGRESE, m. 2. pl. — resar. 4) (hist.)
Bergresar kallades en folkstam, som före Asarnes
invandring bebodde norden och af dessa tillbaka-
trängdes till bergstrakterna. — 2) (myt.)
Betraktades slutligen som ett slags bergsandar, hvilka
voro fiendtliga mot mcnniskorna.
BERGRIS, n. 5. sing. En art af sädesslaget
Ris, som trifvcs bäst på torra ställen. Oryza
montana.
BERGRÅTTA, f. 4. Se Murmeldjur.
BERGS-ADEL, m. 2 sing. (ford.) Särskilt
slags adel, bestående af bergsmän, som för sina
förtjenster om bergsbruket blifvit upphöjde till
adeliga vederlikar.
BERGSALT, n. 3. Salt, som upphämtas ur
grufvor. Äfv. Stensalt. Kallas så till skilnad ifrån
Hafssaltcl.
BERGSARBETARE, m. 5. Arbetare, som
användes vid bergsbruk.
BERGS AR BETE, n. 4. Arbete, tillhörande
bergshandleringen.
BERGSARTILLERI, n. 3. Särskilt slags
artilleri, som begagnas i bergstrakter.
BERGSBETJENING, f. 2. sing. (kollektivt)
Lägre (jenstcmän vid bergsstaten.
BERGSBETJENTE, m. pl. (administr.)
Tjen-stemän vid bergsstaten.
BERGSBO, m. 3. Inbyggare i bergstrakt.
BERGSBRUK, n. S. 4) (i vidsträckt mening)
Den näring, som sysselsätter sig med malmers
upptagande ur jorden och tillgodogörande.
Innefattar i denna bem. äfven smideL — 2) (i
inskränktare mening) Den handtering, som af
allmogen i bergslagerna eller s. k. bergsmän drifves för
tillgodogörande af jernet och dess malmer. — Syn.
Bergsdrift, Bergshandtcring, Bergsmannahandtcr ing.
Bergsrörelse, Bergverksdrift, Bergverkshandtcring,
Bergverksrörelse.
BERGSBYGD, f. 3. Bebyggd ort, uppfylld af
berg. — Syn. Bergstrakt, Bergsnejd.
BERGSCOLLEGIUM, sc Bergskollegium.
BERGSDOMSTOL, m. 2. Se Bcrgslingsrält.
BERGSDRIFT, c. 3. Se Bergsbruk.
BERGSEGA, f. 4. Se Bergvax.
BERGSEL, m. 2. sing. (föga brukl.) Se
Bergning, 4.
BERGSFOGDE, m. 2. pl. — fogdar.
Tjen-steman i jernbergslagcrna, som uppbär kronans
inkomster af bruken och bergverken, och vakar
öfver bcrgshushållningen, under bergmästarens
inseende.
BERGSFOLK, n. 5. (kollektivt) Bergsarbelarc
(plur.) med hustrur och barn. — Bör noga skiljas
ifrån Bergfolk.
BERGSFOT, m. 3. pl. — fölter. Nedersta
delen af ett berg.
BERGSFRÄLSE, se Bergfrälse.
BERGSFÖGDERI, n. 3. Distrikt, hörande till
en bergsfogdes tjenstebefatlning.
BERGSGREN, f. 2. Mindre bergskedja, som
utgår åt sidan ifrån en större.
BERGSGRUPP, m. 3. Flera berg,
sammanträngda inom en liten rvmd.
BERGSHANDTERING, f. 2. Sc Bergsbruk.
BERGSHAUPTMAN. m. 5. pl. — män.
Tjen-steman, som med de vanliga bergmästargöromålcn
förenar styrelsen öfver större bergverk.
BERGSHUSHÅLLNTNG, f. 2. Bergverkens drift
och skötsel, såsom föremål för regeringens omtanka.
BERGSHYTTA, f. 4. Hytta, der malm smältes.
BERGSHÅLA, f. 4. Håla i berg.
BERGSHÖJD, f. 3. 4) Öfversla höjden af elt
berg. — 2) Se Berg, 4.
BERGSIDKARÉ, m. 5. Idkare af bergsbruk.
— Syn. Bergsman, Bergverksidkarc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
