Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - Blåkulla ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLA
B LA
203
BLÅKULLA, nom. prop. f. 4. 4) Benämning
på åtskilliga berg och hålor i Sverige, der enligt
folktron onda andar skola vistas, och dit,
skär-thorsdagcn. alla trollpackor ställde sin kosa, för
att samlas till den stora fest, som långfredagen
der firades, och hvarifrån de åtcrkommo
påskmorgonen. Rida, fara till B- — 2) (fig.) Helvete.
Gå, drag åt b.! Gå åt b. betyder äfv.: gå på
tok, afiöpa illa, t. ex.: Del går rakl ål b. med
dig, om du icke tar dig Ull vara. — Syn. Se
Helvete.
A n m. BläkuUa antages vara förvändl ifrån
Blocks-kullar, d. s. s. Blocksberg, sammandr.
af Bal Bolochs berg, såsam i äldsta tider vissa
berg kallades, der man offrade åt Bal,
Skan-dinavernes Balder.
BLÅKUNTER, m. 3. pl. ört af fam.
Sträfbla-dige; har vackra blå blommor, sittande på sidan
af stjelkens topp, så att de likna ett ax. Ecbium
vulgäre.
BLÅKYP, m. 2. (färg.) Kyp, hvari färgas blått.
BLÅKYPRA, v. a. 4. (färg.) Gifva (tyger, garn,
o. s. v.) blå färg i blåkyp. — Blåkyp rande,
n. 4. o. Blåkypring, f. 2.
BLÅKÅL, m. 2. sing. 4) Trädgårdsväxt af
Kålsläglet. Brassica sabcllica. — 2) Maträtt af
denna växt.
BLÅLERA, f. 4. Elt slags fet och mjuk,
blå-aktig lera.
BLÅLUS, f. 2. pl. — löss. Ett slags insekt,
merendels lefvande på boskap.
BLÅMADRA, f. 4. Se Sherardsörl.
BLÅ MES, m. 2. Fågel af Messlägtet, 4 /8
tum lång, med azurblå hjessa, hvit panna,
kroppen ofvan olivgrön, blandadt med blått, inunder
gul. Parus cæruleus.
BLÅMÅLA, v. a. 4. Måla, stryka med blå
färg. — Blåmålande, n. 4. o.
Blämål-ning, t. 2.
BLÅMÄRKE, n. 4. Se Blånad.
BLÅNA, v. n. 4. Blifva blå; anlöpa med blå
färg. — V. a. Se Blåa. — Blånande, n. 4.
BLÅNACKE, m. 2. pl. — nackar, (nat. hist.)
Se Gräsand.
BLÅNAD, f. 3. Blått märke på huden,
uppkommet deraf, att blod genom yttre våld, stöt,
o. s. v. blifvit utträngd ur en åder, men stannat
under ytterhudcn och gett denna ett blåaktigl
utseende. — Syn. Blåmärke.
BLÅNANDE, a. 4. (poet.) På b. haf, på det
blåa hafvet.
BLÅNGARN, n. Ö. Garn, spunnet af blånor.
BLÅNGARNSVÄF, m. 2. pl. — väfvar. Se
Blaggarn.
BLÅNOR, f. 4. pl. Affall af lin vid häckling,
och som äfven begagnas till spanad, men är gröfre
än sjelfva linet. Sammandrages ofta till Blår.
BLÅNSTOPP, m. 2. Stopp, gjord af blånor.
BLÅNTAPP, m. 2. Tapp eller liten hop af
sammansittandc blånor.
BLÅNTOTT, m. 2. Så mycket lin. som på en
gång sättes på rockhufvudet, för att spinnas till garn.
BLÅPOLL, m. 2. Ört med blåa strålblommor
och röda stjelkar. Aster Tripoliam.
BLÅPRICKIG, a. 2. Som bar blåa prickar
på en botten af annan färg. —
Blåpriekig-hel. f. 3.
BLÅR, sc Blånor.
BLÅRANDIG, a. 2. Som har blåa ränder på
en botten åf annan färg. Brukas isynnerhet om
väfhader och klädespersedlar. En b. väf,
kläd-ning, näsduk, — Blårandig hel, f. 3.
BLÅROCK, m. 2. Person, klädd i blå rock.
Brukas föga, och då endast skämtvis eller
föraktligt.
BLÅRUSSIN, n. 5. Russin af större,
smakligare slag, med blåaklig anstry kning på ytan.
Kallas äfv. Krukrussin.
BLÅRUTIG, a. 2. Som har rulor,o antingen
helt och hållet blåa eller bildade af blåa ränder,
på botten af annan färg. — Blårulighel, f. 3.
BLÅRÖD, a. 2. 4) Röd, med skiftning i blåu.
— 2) Af en färg, sorn utgör en blandning af blått
och rödt.
n BLÅSA, f. 4. 4) Liten, mer eller mindre rund
ihålighet, med deruti innesluten luft, i det inre
eller på ytan af en kropp, t. ex. i glas, emalj,
vissa vätskiga ämnen, o. s. v., uppkommen
derigenom. alt luft antingen blifvit frigjord eller
inträngt och utvidgat sig, samt i allmänhet,
åtminstone i början, omsluten af vatten eller annat
flytande ämne i form af en tunn hinna. — 2) (med.)
Vanligen halfklotformig, abnorm upphöjning i
huden. fylld med vatten, var, blod eller luft. Hafva
b-sor i händerna af rodd, under fotterna af
för myckel gående. — Syn. Bläddra, Blemrna. —
3) (i djur- och menniskokroppar) Kärl, omslutet
af hud, till emottagande af vissa egna ämnen,
såsom Urinblåsa, Gallblåsa, (hos fiskarna) Simblåsa.
m. fl. I def. form belydcr B. alltid detsamma
som Urinblåsa. — 4) (tekn.) Den torkade huden
af urinblåsan hos djur, hvilken begagnas till
åtskilliga ändamål. B. all simma med, se
Simblåsa, 2. — 3) (bot.) Liten hinnaktig ihålighet
vid vattenväxters rötter och blad. — 6) Se
Blås-snäcka.
BLÅSA, v. n. o. a. 2. (Supinum har både
Blåsit och Blåsl) 4) (neutralt) Med munnen
frambringa en luftström. Hvad b-ser du efter? B.
genom ell rör. B. i fingrarna, när man är
frusen om händerna. (Fig.) B. en i öronen,
genom lismeri söka ställa sig in hos någon.
Aktivt kan äfv. sägas: B. eld, t. ex.r b. eld i
spiseln, genom blåsning på glöd framkalla låga.
Brukas nästan alltid i förbindelse med någon
partikel, helst preposition, och antar då vanligtvis
akliv betydelse. — B. af, bortblåsa, t. ex. b.
dammet af bordet. — B. bort, se Bortblåsa. — B. ihop,
in, ned, omkull, se Hopblåsa, &c. — B. ihop.
(Fig. fam.) Man kan väl icke b. (tonvigten på b.)
ihop del heller, det är icke så lätt gjordt. — B. på,
med munnen frambringa en luftström, som verkar
på något visst föremål, t. ex. blås på elden, så
brinner han bätlre. Blås på soppan, så blir
hon svalare. (Fig.) Hafva alt b. på, vara
oroad af hvarjehanda ledsamheter och bestyr. Det
b-ser jag på, det bryr jag mig icke om. — B.
pa, b. starkare, hårdare; äfv. fortfara att blåsa»
t. ex.: blås på bara, så tar det nog eld. (Fig.)
B. på tvedrägtslågan, gifva näring åt
tvedräg-ten. — B. sö’nder, blåsa så hårdt på något, alt
det går sönder, l. ex.: B. sönder en såpbubbla.
Äfv. Sönderblåsa. — B. U ll, blåsa plötsligt och
med mycken häftighet, t. ex.: rätt som vi sullo,
blåste han Ull, så alt ljuset slocknade. — B.
under, säges i figurlig mening om Ökande af hat,
tvedrägl, o. s. v., t. ex.: B. under missämjan,
tvedräglen, hatet, upprorslågan, m. m. — B.
upp: a) Drifva en stark luftström ur munnen
genom elt rör och sålunda fylla med väder (luft),
t. ex.: B. upp en kalf, en oæblåsa. Äfv.
Uppblåsa. — b) Genom en slark luftström ur
munnen drifva uppåt, t. ex.: B. upp en fjäder, en
såpbubbla i vädret. — c) B. upp eld, drifva en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
