- Project Runeberg -  Ordbok öfver svenska språket / Förra delen. A-K /
365

(1850-1853) [MARC] Author: Anders Fredrik Dalin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - D - Dvergbuffel ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DVE

DYK

565

blir knappt 5 qvarter hög. Kallas äfv.
Fredags-björk, Fjällrapa, Vivang. Betula nana.

DVERGBUFFEL, m. 2. pl. — bufflar. Se
Grymloxe.

DVERGBÖNA, f. 4. Se Krypböna.

DVERGCEDER, f. 2. pl. — cedrar. Ett slags
barrträd, som växer på Karpatherna,
Tyrolerber-gen och i Siberien; ger den så kallade
Karpathi-ska Terpcntinen. Pinus Cembra.

DVERGFLÄDER, m. 2. sing. En art Fläder,
äfv. kallad Sommarhyll, Vild Fläder eller
Mannablod. Sambucus Ebulus.

DVERGGASELL, dvä’rrjgasä’ll, f. 3. En art
af gascllslägtet, knappt halfannan fot hög, med
små, nästan raka horn. Finnes i Kaplandet.
Antilope pygmæa. Äfv. - gazell.

DVERGHJORT. m. 2. En art Desmansbock,
knappt nio tum lång, med ytterst smärta ben. ।
Finnes i östra Asien. Moschus pygmæus.

DVERGHÄGER, m. 2. pl. — hägrar. En
mindre Hägerart, ofvan svart, inunder rostgul.

DVERGINNA, f. 4. Qvinna af högst ovanligt
liten växt. [Dvärg —.]

DVERGMÅSE, m. 2. pl. — måsar. Fågel af
Måsslägtet, omkring 44 tum lång, med rygg och
vingar ljust blågrå, hvit stjert, mörkröd näbb och
benen karmosinröda hos fullvuxen fågel. Finnes
vid stränderna af Östersjön. Larus minutus.

DVERGPALM, f. 3. En busklik palmart, som
finnes vild vid Europas Medelhafskuster.
Cba-mærops humilis.

DVERGRÄTTA, f. 4. En art af Råttslägtet,
endast två tum lång; har sina bon i jorden, och
finnes i Siberien och Holstein. Mus minutus.

DVERGSNÄT, n. 3. Se Spindelväf.

DVERGTRÄD, n. 3. 4) Hvarje af naturen
mycket lågväxt träd. — 2) Träd af ett eljest högt
trädslag, hvilket till följe af någon särskilt orsak
fått en ovanligt liten växt.

DVERGUF, m. 2. pl. — ufvar. En art af
Ufslägtet, blott 8 tum lång. Finnes i
Alptrakterna. Strix Scops.

DVÄLJAS, v. d. 2. (af det gamla ordet
Dvel-ja, dröja) Ind. pres. Dväljes, sammandr. Dväljs.
Impf. Dvälj des (föråldr. Dväldes) ell.
Dvaldes. Sup. Dväljts (föråldr. Dvälts) ell. Dvalls.
Uppehålla sig, vistas, dröja på ett ställe. Brukas
sällan och endast i poesi eller den högre stilen.
— Syn. Se Vistas.

DY, m. 3. sing. Mylla, som bildats under
vatten, på bottnen af sjöar och dammar, genom
afsättning af växtämnen och deras förruttnelse.
Sjunka ned, fastna i d-n. (Fig.) Lastens d.,
dess förderf. — Syn. Ätja, Mudder. — Ss.
Dy-full, -hvarf.

DYrABORRE, m. 2. pl. — aborrar. Ett slags
aborre, som leker invid land, i gräs, vid tufvor
och i gyttjan; är mindre och mörkare till färgen
än del andra slaget eller Stenaborren.

DYAKTIG, a. 2. Som liknar dy.

DYBLAD, n. 8. Örtslägte, som växer i
stillastående vatten, med blad till formen liknande
näckblad, men mindre; blommorna hvita.
Hydro-cbaris Morsus ranæ.

DYBOTTEN, m. 2. pl. — bottnar. Dyig
botten i sjö, dam. träsk, kärr o. s. v.

DYFVELSTRÄCK, m. 2. sing. (t. Teufelsdreck)
4) En i Persien inhemsk växt. Ferula Assa fætida.
— 2) Ett slags gummiharls, som erhålles genom
inskärningar i roten på nyssnämde växt, nyttjas på
apoteken, och hvars hufvudbeståndsdel är en flygtig
olja, af högst vidrig lukt samt skarp och bitter smak.

DYGD, f. 5. (af Duga) 4) Ett af förstånd,
godhet och rättvisa styrdt, med dem beständigt
öfverensstämmande tänke- och handlingssätt. D-en
i sin högsta betydelse är rätthelsidealel. —
Syn. Sedlighet. — 2) (enskilt hos qvinnokönet)
Kyskhet. Lucrelia var ett mönster för qvinlig
d. — Syn. Sedlighet, Ärbarhet. — 3) God
egenskap, förljenst. Han har den d-en all aldrig
ljuga. Del är hos honom en d., all ... .
(Fam.) Det är jusl d-en, det goda i saken. Göra
af nöden en d., frivilligt gifva vika för
nödvändigheten, rätta sig efter omständigheterna. — Ss.
D-älskande.

DYGDEFRÖ, n. 4. (fig. i högre stil) Anlag
till dygd.

DYGDEHJELTE, m. 2. pl. — hjellar. En,
som gör eller gjort sig utmärkt genom en högst
exemplarisk och dygdig vandel. — Syn.
Dygde-mönster.

DYGDEHJELTINNA, f. 4. Qvinna, som
utmärker sig för qvinlig dygd. Brukas oftast
skämtvis.

DYGDELÄRA, f. 4. Läran om dygden och
dess utöfning. — Syn. Moralfilosofi, Sedelära,
Pligtlära.

DYGDEMÖNSTER, n. 5. Person, som kan
tjena till föresyn i dygd (bem. 4 o. 2). Socrates
var ell d. — Syn. Dygdehjelte, Dygdebjeltinna.

DYGDEREGEL, f. 4. pl. — reglor. Sedlig
regel, föreskrift.

DYGDERIK, a. 2. Se Dygdesam.

DYGDESAM, a. 2. Dygdig (bem. 2), kysk.
Brukas endast om qvinnor och i utanskriften på
bref till ogifta qvinnor af lägre klassen.
Jungfrun, D-ma, N. N. — Syn. Dygdig, Dygdädcl,
Dygderik.

DYGDESKOLA, f. 4. Ställning, tillstånd i
lifvet, då menniskan öfvas i dygd. Molgången är
en god d. Uppfostran vid ell o/feniligl
läroverk är för närvarande ingen god d.

DYGDEVANDEL, m. 2. sing. Dygdig, rent
sedlig och god vandel.

DYGDEÖFNING, f. 2. 4) Öfning i dygd. —
2) Dygdens utöfning.

DYGDIG, a. 2. 4) Som alltid handlar efter
dygdens (bem. 4), sedlighetens bud. En d.
men-niska, man, person. — Syn. Sedlig. — 2)
(enskilt i fråga om qvinnokönet) Sorn äger qvinlig
dygd. Lucrelia var d. En d. flicka, ell d-t
fruntimmer. — Syn. Sedlig, Kysk, Ärbar. — 3)
Som röjer, lillkännagifver dygd, är inrättad efter
dygdens föreskrifter. En d. lefnad. D-a
tänkesätt. — Syn. Sedlig, God, Ä/lcl. — 4) (om hästar)
Sedig, som icke har några oarter.

DYGDIGHET, f. 3. Egenskapen att vara
dygdig (i alla bem.). — Syn. Se Dygd.

DY’GDIGT, adv. På ett dygdigt (bem. 4 o. 2)
sätt. Lefva d.

DYGDÄDEL, a. 2. Se Dygdesam.

DYGN, dynngn, n. 3. 4) (i allmänhet) Dag
och natt tillsammans eller 24 timmar: den tid,
jorden behöfvcr, för alt en gång vända sig
omkring sin axel. — 2) (astr.) Den tid, en
himlakropp behöfver, för alt en gång vända sig
omkring sin axel. Solens d. är 2512 dagar.

DYIG, a. 2. Full med dy. — Syn. Muddrig.
— Dyighet, f. 3.

DYJORD, f. 2. sing. Sådan jord, som finnes
på bottnen af dammar, igenväxande sjöar, träsk,
o. s. v.

DYKA, v. n. 2. o. 3. Ind. pres. sing. Dyker;
pl. Dyka. Impf. sing. Dykte och Dök; pl. Dykte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:37:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordboksv/1/0375.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free