Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - Fäherde ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318 FÄn
helst i vältalighets- och poetisk stiL En
qvin-nas f. Naturens, blommornas f. — Syn. So
Skönhet.
FÄHERDE, m. 2. pl. — herdar. Herde, som
vaktar och har vård om nötboskap. Brukas till
skilnad ifrån Ox-, Får- och Svinhcrdo.
FÄHUND, m. 2. 4) (egenll., föga brukl.) Se
Vallhund. — 2) (fig. pop. o. fam.) So Lymmel.
FÄHUS, n. 5. Hus, der nötboskap och ofta
äfven får och fjäderrå hållas instängda. I
allmänhet menas dermed detsamma som Kohus.
Särskilt för oxar, kallas det Oxhus.
FÄ JA. m. 11., se Feja, m. fl.
FÄKREATUR, fä’kreatür, n. 5. Se
Boskapsdjur.
FÄKTA, v. n. i. i) Strida ined vapen. F.
tappert emot fienden. F. för fäderneslandet.
F. sig fram, igènom, fäktande bana sig väg. —
Syn. Se Strida. — 2) Efter fäktkonstcns rcglor
bruka värja, sabel, bajonett o. s. v., antingen i
verklig strid eller blott för öfning. F. med
någon i duell, på värja, sabel. Han går och
f-r hos fäktmäslaren. F. väl. F. emot någon.
— 3) (fig. fam.) a) Göra häftiga rörelser och
åtbörder med armarna, likasom då man fäktar.
F. med händerna, med armarna. F. emot,
streta emot, anstränga sig af alla krafter, för att
emolstå. — b} Ifrigt anstränga sig, uppbjuda alla
krafler, för alt vinna någonting. F. efter något,
på det ifrigasic cflerslräfva, göra allt, för att
vinna något. F. for födan, anstränga sig på allt
sätt, för att vinna silt uppehälle. — Syn. So
Slräfya. [Fägta, FäcktaJ
FÄKTANDE, n. 4. Handlingen, då man
fäktar (alla bem.).
FÄKTARE, m. 3. i) En, som fäktar (bem. 2).
— 2) Se Gladiator.
FÄKTAREKONST, se Fäktkonst.
FÄKTARLIK, a. 2. Liknande en fäktarcs.
F. ställning.
FÄKTBÄNA, f. 4. Offentlig plats, der de
fordna gladiatorerne fåktadc eller der man öfvade
sig i fäklkonsten.
FÄKTHANDSKE, m. 2. pl. — handskar.
Handske af tjockt läder med krage, som går upp
ända till armbågen, begagnad af dem, som lära
sig att fäkta.
FÄKTKONST, f. 3. Konsten att efter vissa
reglor föra värja eller sabel emot en motståndare,
att gifva stötar eller hugg, parera, o. s. v.
FÄKTLÄRARE, m. 3. Se Fäktmästare.
FÄKTMÄSTARE, m. 5. Lärare i fäklkonsten.
FÄKTNING, f. 2. 4) Handlingen, då man
fäktar (bem. 4 o. 2). — 2) Strid i krig, träffning. —
Syn. Se Strid.
FÄKTPLATS, m. 3. Ställe, under bar
himmel, der man fäktar (bem. 2). So äfv. Fäklbana.
FÄKTSAL, m. 2. Stort rum, der
undervisning i fäklkonsten gifvcs.
FÄKTSKO, m. 3. pl. — skor. Sko utan klack,
med sula af filt eller buffelläder, som begagnas på
fäklsalar.
FÄKTSKOLA. f. 4. 4) Anstalt, der
undervisning lemnas i fäklkonsten. — 2) Det olika sätt
all fäkta, som af olika fäktmästare läres och
upp-gifves vara det bästa. En god, dålig f.
FÄKTSTÖT, m. 2. Slöt med värjan vid
fäktning.
FÄKTTIMME, m. 2. pl. — limmar. Timme,
då man tager undervisning i fäklkonsten.
FÄKTVÄRJA, f. 4. 4) Värja ined fyrkantig
klinga, ulan udd och egg, i ändan försedd med
FÅL
en läderbeklädd knapp, och som begagnas, då rnan
lär sig fäkta. Äfy. Florett. — 2) Värja, som
begagnas att fäkta med, t. ex. i duell.
FÄKTÖFNING, f. 2. öfning I konsten att
fäkta.
FÄLAD, fö’Md, m. 3. (prov.) Gemensam
betesmark.
FÄLAS, v. d. 4. (pop. o. fam.; egenll.
Färdas) Rusta, rasa, flänga, väsnas.
FÄLB, se Felb.
FÄLL, m. 2. Se Skinnfäll.
FÄLLA, f. 4. Redskap att fånga djur
lcfvan-de eller döda, försedi med lockbete och en
uppgillrad klabb eller slock, som nedfaller, då djuret
inkommer derunder eller inför folen, för att
åtkomma betet. F. för råttor, mårdar, o. s. v.
Gillra, sälla ut en f. (Fig.) Gå, råka, fastna
i f-n, låta snärja, bedraga, förleda sig; låta fånga
sig genom svek, bedrägeri, list. Få, hafva
någon i f-n, snärja, eller hafva lyckats alt snärja
någon, alt förleda till något skadligt, fördcrfligt,
olycksbringande. — Syn. (fig.) Snara.
FÄLLA, v. a. 2. (af Falla) 4) Låta falla.
F. segel, ankar. F. en gardin. F. tårar,
gråta. F. bajonett, låta geväret falla, så all
bajonetten vändes rakt framåt. Gå på med fälld
bajonett. F. hufvudcl, ncdluta det. F. händer,
armar. Han f-lldc boken af förvåning. F.
hår, sägcs om menniskor och djur, då deras hår
småningom affaller. F. fjädrar, se Fjäder, 4.
F. hornen, sägcs om horndjur, då vid viss ålder
de först utväxla hornen affalla, hvarcflcr andra
ulväxa i stället. F. skal, sägcs orn skaldjur, dä
deras skal vid skalömsningcn affaller. F. lofven,
sägcs om träd, då deras löf på hösten affalla.
(Fig.) F. model, förlora model. F. igén, ihop,
se Igenfälla, Hopfälla. — Syn. Släppa. — 2)
Nedslå något till marken, så alt del blir liggande.
F. ell träd. F. skog. F. ned, omkxill, se
Nedfälla, Omkullfälla. — Syn. Nedslå. Nedhugga.
— 3) Döda (i strid eller på jagt). F. en fiende.
Han fällde honom med ell kastspjut. F. elt
djur, villebråd. Sägcs äfv. orn vargen, då han
dödar får. Vargen har fällt ell, Ho får. —
Syn. Nedslå, Nedlägga, Döda. Skjula, Slräcka till
marken. — 4) (fig.) a) Slörta, bringa i förderf.
Söka f. någon. — b) Göra lägre, nedsätta, afslå.
F. prisel på en vara. F. sina anspråk. — c)
Döma. F. Ull ed, genom laga dom ålägga
edgång. F. någon till plikt. — d] Döma skyldig.
F. en anklagad. Del är bättre all fria än f.,
när den anklagade ej är fullt öfverbcvist. —
c) Förebringa eller innefatta öfverbcvisning emot
cn anklagad, så alt han kan dömas skyldig. Delta
vittne, vittnesmål f-ller den anklagade. — f)
Yttra, utsäga, afsäga, afkunna. F. ell ord, ell
ullålande, elt yttrande. Han fällde några ord, som
blefvo illa upptagna. F. hotelser. F. förböner
för någon. F. dom, utslag. Han har fällt
sin egen dom, dömt sig sjelf. F. omdöme, yttra
sill omdöme, säga sina tankar. F. sill omdöme
om någon, något, öfver något. — 3) (geom.)
F. en vinkclräl linie, draga en linic sä, alt den
blifvcr vinkclrät crnol en annan. — 6) (kem.)
Genom kemisk åtgärd ur cn lösning afskilja något
dcruti innehållet ämne, så att det sjunker till
bottnen af kärlet. — V. n. (jäg.) Sägcs om
sjöfågel, då den slår ned, t. ex. vid veilarc.
FÄLLANDE, n. 4. Handlingen, då man
fäller; omständigheten, alt någon eller något fåiles.
Jfr. Fälla. 4) Ankarets, seglets f. Fjädrarnes,
löfvens f. — 2) Eli träds f. F. af skog. — 3)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
