Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G - Gudinna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUD
GUDINNA, f. 4. 4) Qvinlig gudomlighet. G-n
Venus, Freja, De olympiska g-norna. — 2)
(fig.) a) Gudomligt vocker qvinna. — b) (i
förbindelse med genitiv eller pron. poss.) Älskarinna.
GUDLIG, a. 2. 4) Sc Gudaktig, a) En g.
man. b) Föra ett g-t lefverne. — 2) Egnad,
tjenlig, lämplig till.Guds dyrkan. G-a böner och
psalmer.
GUDLIG HET, f. 3. Se Gudaktighet.
GUDLIGEN, GUDLIGT, adv. Sc Gudaktigt.
GUDLÖS, a. 2. Egenll.: som icke vet af eller
erkänner Guds tillvaro. 4) (om person) a) Som
icke har någon religion eller föraktar den. —
Syn. Gudsförnekande, Atcistisk. — b) Som i sitt
lefverne visar förakt för alla både menskliga och
gudomliga lagar. En g. boj. — 2) (om sak) Som
röjer, uttrycker, tillkännagifver gudlöshet. Föra
ett g-l lefverne. G-a lankar, uppsåt,
ger-ningar.
GUDLÖSHET, f. 3. 4) Egenskapen att vara
gudlös. — 2) Gudlös handling, gudlöst yttrande.
Begå, säga en g.
GUDLÖST, adv. På ett gudlöst sätt. Lefva,
tala g.
GUDMODER, gudmöd’r (uttalas vanligen
gü-mör), f. 2. pl. — mödrar. Fadder af qvinnkön.
Brukas vanligen i förbindelse med ett substantiv
eller ètt pron. poss., t. ex.: Wilhelms g.; hon
är g. ål Wilhelm; min, din etc. g. — Skrifves
äfv. G urnor.
GUDOM, güdörnm, m. sing. Egenskapen att
vara Gud; gudomligt väsende. Brukas i kyrklig
stil. Christi g. [Guddom.]
GUDOMLIG, gudömmligg, a. 2. 4) Som
tillhör eller har afseende på Gud eller en (hednisk)
gud. G. natur. Den g-a försynen, nåden,
(jarmherlighelen. Eli g-t väsende, som har
gudomlig naiur. G. dyrkan. G-a ärebclygclser.
— 2) (fig.) Högst förträfflig, högst utmärkt. Ett
g-l arbete. En g. skönhet. Den g-e Plalo.
Del är en g. mcnniska. [Gudd—.]
GUDOMLIGHET, f. 3. 4) Egenskapen att
vara gudomlig. (I kyrklig stil) Ordets g. — 2)
Gud. Erkänna, vörda, förneka g-cn. — 3)
Säges äfven om hedendomens gudar och gudinnor.
Fabelns g-er- Ställets g-er. — Syn. Gud,
Gudamakt. — 4) (fig.) En skön qvinna. Den g-,
han tillbeder. Hans g. [Gudd—.]
GUDOMLIGT, adv. Som en gud, högst
fullkomligt, utmärkt väl. Spela, sjunga, skrifva g.
— Syn. Se Väl. [Gudd—.]
GUDOTTER. sc Guddotter.
GUDSDYRKAN, güddsdy’rrkann, f. sing. indef.
Sättet alt dyrka Gud, enskilt eller offentligt.
Säges äfv. om hedningarnas sätt alt dyrka sina
gudar. — Syn. (för enskilt g.) Husandakt; (för
offentlig g.) Gudstjenst.
GUDSFRUKTAN, f. sing. indef. Känsla af
vördnad för Guds höghet och rättfärdighet, i
förening med en barnslig fruktan för att länka eller
göra något, som är Gudi misshagligt.
GUDSFÖRAKTARE, m. B. En, som
föraktar Gud.
GUDSFÖRGÄTEN, a. 2. neutr. — et. Som
lefver eller uppför sig, liksom man hade förgätit
Gud och bans bud.
GUDSFÖRNEKANDE, a. 4. Som förnekar
Gud. — S. n. 4. Förnekande af Guds tillvaro.
GÜDSFÖRNEKARE, m. 5. Den, som
förnekar Gud.
GUDSFÖRSMÄDANDE, a. 1. Som hädar och
försmädar Gud.
GUL 641
GUDSFÖRSMÄDARE, m. B. En, som
försrnä-dar Gud.
GUDSFÖRSMÄDELSE, f. 3. Brottet, då Gud
försmädas.
GUDSIFVOLAG, güdsivolåg, n. 5. Sä
kallades under medeltiden det förhållande af slägtskap,
som ansågs vara mellan tvenne unga personer, då
de stått fadder åt hvarandra.
GUDSJEMMERL1G, guddsjä’mmärrligg, a. 2.
(fam.) I högsta grad jemmerlig.
GUDSLÅN, güddslå’n, n. B. sing. (fam.)
Brukas med åtföljande negativ, och betyder då: icke
del ringaste, l. ex.: Jag har icke smakat ell g.
i dag.
GUDSNåDELIG, guddsnå’dcligg, a. 2. 4) (om
person) Som ställer sig eländig, jemmerlig i
utseende, lon, åtbörder, och liksom i hvarje Ögonblick
anropar Guds nåd. Den g-a tanten. — 2) Som
röjer, uttrycker, tillkännagifver sådan hycklad
jem-merlighet. En g. min. — Gudsnådcligheh,
f. 3. — Gudsn ådeligt, adv.
GUDSON, güdså’n (uttalas vanligen güså’n),
m. 3. pl. — söner. Person af mankönet, med
afseende på dess förhållande till någon, som stått
fadder åt honom. Brukas icke ensamt, utan
alltid i förbindelse med ett substantiv eller pron.
poss., t. ex.: Fru Sjögrens g. Han är g. ål
grefven. Min g.
GUDSTJENST, güddstjä’nnst o. güddstjä’nnst,
f. 3. 4) (i allmän mening) Offentlig gudsdyrkan.
— 2) (i svensk lag) Sammankomst af en
församling och vederbörande prest, för att med bön,
sång och predikan begå sin andakt. Hålla g.
Före, under, efter g-en.
GUDUNGE, gödünngc, m. 2. pl. — ungar. Se
Ejdergås.
GÜERILLA, gerflla, f. 4. (spanskt ord, af
Guerra, krig) Lätt beväpnad, odisciplinerad
krigs-hop, som vid fiendtligt inbrott i elt land ströfvar
omkring och gör fienden all möjlig skada.
GUFAR, GUMOR, se Gudfader, Gudmoder.
GUILLOCHERA, gilljåschèra, v. a. 4. (fr.
Guillocher) Medelst konstsvarfning pryda
metalliska ytor, ined finare eller gröfre, i dem inskurna,
linien
GUILLOCHERING, gilljåschèrinng, f. 2. 4)
Förfarandet, då man guillocherar. — 2)
Prydnader, härigenom åstadkomna.
GUILLOCHER-MASKIN, gilljåschèrmaschfn.
m. 3. Sc Konstsvar [stol. [— machin, — [-ma-schin.]-] {+ma-
schin.]+}
GUILLOTINE, gilljåtfn, m. 3. (fr.)
Hals-huggningsmaskin, i långliga tider brukad af
Ila-lienarne, och under franska revolutionen äfven
införd i Frankrike, men nu dcrslädes afskaffad.
Oriktigt benämd efter franska läkaren Guillotin.
Fallbila.
GUILLOTINERA, gilljåtincra, v. a. 4. (fr.
Guilloliner) Afrälta med guillotine.
GUINÉ, giné, m. 3. (eng. Guinea) Engelskt
guldmynt, svarande ungefär emot 4 R:dr 46 sk.
i svenskt specie. Benämningen är hämtad från
det guldrika landet Guinea i Afrika.
GUINEAFÅR, ginèafå’r, n. B. Se under Får.
GUIRLANDE, se Girland.
GUITARRE, se Gitarr.
GUL, a. 2. Benämning på den af de tre
grundfärgerna i den prismatiska solbilden eller i
regnbågen, som har sitt läge mellan brandgult och
grönt. Hufvudskiftningar deraf äro Slrågull,
Vax-gult, Svafvel-, Citron-, Guldgult, m. fl. G. som
guld, som saffran, som en citron. G. i ansiglet.
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
