Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H - Höggul ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
748 HÖG
HÖG
HÖGGUL. hö’g-gül, a. 2. Mörkgul.
HÖGGUNSTIG, a. 2. Säges i samma mening
som Gunstig i fråga om förmän eller högt
uppsatta personer, stundom äfv. skämtvis. Med h.
tillåtelse. Det h-a publikum.
HÖGGUNSTIGT, adv. Med hög gunst. Ers
exellens täcktes h. tillåta, alt ... .
HÖGHET, f. 3. Brukas endast i andlig
mening; i fysisk mening säges Höjd. 1) Hög
samhällsställning. rang och äreställen. H. och prakt.
— 2) (själsegenskap) a) Högsinlhct. Vanligen
säges för denna bem. H. i själen, Själshöghet. —
b) Högdragenhet, högmod. Han svarade med
mycken h. i tonen, all ... . — 3) (estet.) H.
i stilen, upphöjda tankar i förening med elt
språk, som i bildrikhct, glans och behag höjer sig
öfver det vanliga. — 4) (pol.) a) Predikal, som
tillhör personer af kejserliga, kungliga eller andra
regerande hus. Hans, ers kejserliga, kungliga
h. (förkortadl: H. ell. E. Kejs. IL, H. ell. E. K.
H.). Hans, ers h. Hennes kejserliga,
kungliga h. (förkortadl: H. Kejs. H. ell. H. K. H.).
beras kongliga h-er (förkoriadt DD. K K. II H.).
Hans kejserliga kongliga h. (förkortadl: II.
KK. H.). — b) Regeringsmakten i elt land; äfv.
öfverherrskap, Öfvervälde. Bosnien står under
turkisk h. — c} (i Tyskland) En större stats
förhållande lill en förut riksomedelbar, men numera
mediatiserad furslc eller grefve.
HÖGHETSRÄTT, m. 3. Statens och dess
öfverhufvuds ägande rätt till vissa ting och
rättigheter.
HÖGHJERTAD, a. 2. Se Högsint.
HÖGLAND, n. 5. pl. — länder. Högslätt,
så vidsträckt, att den bildar ett helt land eller
landskap.
HÖGLIGEN, adv. I hög grad, ganska mycket.
Han blef h. vred. H. Önska, begära, älska,
frukta, försäkra, neka. — Syn. Se Ganska.
HÖGLJUDD, a. 2. neulr. — ljudt. 1) (om
person) Som talar med hög röst. Vara myckel
h., tala mycket högt. — 2) (om sak) Starkt
ljudande. En h. rösl, stämma. H-a rop.
HÖGLJUDDHET, f. 3. Egenskapen alt vara
högljudd.
HÖGLJUDT, adv. Med hög röst, med starkt
ljud. Tala h.
HÖGLOFLIG, höglå vlig, a. 2. Predikat, som
tilläggcs vissa högre embeten, embelsverk eller
grenar af statsmakterna. Höglofl. kongl.
Kollegium. Biksens höglofl. Ständer. Höglofl.
Rid-derskapel och Adeln.
HÖGLÄND, hö’glä’nnd, a. 2. Som har ett
högt läge. En h. trakt.
HÖGLÄNDARE, m. Ö. Inbyggare i ett högland.
HÖGLÄNDHET, f. 3. Egenskapen all vara
högländ.
HÖGLÄRD, a. 2. Högt, ganska lärd.
Predikat, som egentligen tilläggcs filosofie magistrar.
Fil. Mag. Höglärde Herr N. N.
HÖGLÄRDT, adv. På ett ganska lärdt sätt,
med mycken lärdom. Tala h. om ell ämne.
HÖG MAG AD, a. 2. Sorn har hög mage,
stor buk.
HÖG MASTAD, a. 2. Som har hög mast,
höga master.
HÖGMESSA, hö’gmä’ssa, f. 4. Förnämsta
tiden af den kristna, offentliga gudstjensten. —
Syn. Högmes so gudsljensl.
HÖGMOD, n. sing. Slolthet i förening med
förakt för andra, jcmte anspråk på, alt andra
böra visa sig Ödmjuka eller eflergifvandc. H. går
för fall. — Syn. Högfärd, Stolthet, Förnämbel,
Dryghet, Högdragenhet, Höghet.
HÖGMODAS, v. n. i. Vara högmodig. H.
öfver något. — Syn. Högfärdas, Stoltisera,
För-häfva sig, Yfva sig, Sälta armarna i sidan. Se
äfv. Brösta sig.
HÖGMODIG, a. 2. 4) (om person) Intagen
af högmod. En h. menniska. Man säger äfv.:
En h. själ. Eli h-l sinne. — 2) (om sak) Soni
röjer högmod. Eli h-l uppförande. — Syn.
Stolt, Högfärdig, Högdragen, Förnäm, Dryg,
Anspråksfull. Högmögende.
HÖGMODIGT, adv. På elt sätt, som röjer
högmod. H. bemöta någon. Bele sig h.
HÖGMÅL, n. 3. 4) Rättegångssak, som angår
förbrytelse mot staten. — 2) (fam.) Sak af högsta
vigt.
HÖGMÅLSBROTT, n. 3. Förbrytelse mot
staten.
HÖGMÅLSFRÅGA, f. 4. (fam.) Fråga, som
rör någon högst vigtig sak.
HÖGMÅLSSAK, f. 3. Se Högmål, 4.
HÖGMÄLT, a. 4. Som har hög röst, stark
och ljudande stämma.
HÖGMÄSTARE, m. 3. (hist.) Titel, som
Tyska ordens stormästare tilläde sig, sedan han
blifvit tysk riksfurste.
HÖGMÄSTARDÖME, n. 4. (hist.) 4) En
högmästares värdighet. — 2) Tyska ordens
besittningar, sedan dess öfverhufvud fått namn af
hug-mästare.
HÖGMÖGENDE, hö’gmö’gännde, a. 4. 4) (hist.)
Predikat, som tillädes de fordna holländska
Ge-ncralslaterna. Betyder egcnll. Högmäkliga. — 2)
(fam.) Stolt, dryg, högmodig.
HÖGNÄT, n. 5. Ett slags jaglnät, som
brukas till fångande af rapphöns.
HÖGNÖDIG, a. 2. Högst nödig.
HÖGQVARTER, hö’gkvarrtér, n. 5. 4) I fält
eller vid kantoneringar den ort, der en general,
som för befälet öfver en större truppafdelning
eller en hel armé, befinner sig jemle sin stab. —
2) Sarntcliga personer, som tillhora högre befälet
vid en armé eller större truppafdelning.
HÖGRE, a. kompar. af Hög. Jfr. d. o. —
Adv. kompar. af Högt. Tala h. H. värdera.
Del går ej h.
HÖGRÖD, a. 2. Af liflig röd färg, t. ex.
rosenfärgad.
HÖGS1NNAD, a. 2. ell. HÖGSINT, a. 1. 4)
(om person) Som har en hög själ, upphöjd öfver
allt lågt, föraktligt, småaktigt. En h. man. Man
säger äfv. H. själ, karakler. — 2) Som röjer,
tillkännagifver bögsinthct. Elt h. uppförande.
H-a tänkesätt. — Syn. (för begge bem.) Hög,
Högtänkt, Slorsint.
HÖGSINTHET, f. 3. Egenskapen att vara
högsint. — Syn. Själshöghet, Storsinthet.
HÖGSKOLA, f. 4. Se Akademi, 4.
HÖGSKULDRIG. a. 2. Som har höga skuldror.
HÖGSLÄTT, f. 3. Jemnare trakt, närmast de
högsta fjäll- och bergsspetsarna. Slätt, som ligger
300 fot öfver hafvet.
HÖGST, höckst, a. superi, af Hög. H-a
makten, största inflytelsen, mest att säga; äfv.
styrelsen, regeringen i cn stat. Del h-a goda, se God.
I h-a tid, i sista laget, då del nästan är för senL
I h-a nöden. H-a ära, utmärkelse. 1 h-a
grad, i h-a måtto, ganska myckel. —
Substantivt säges: Den H-e, Gud. Del h-a, hvad som
är högst, förnämst, störst. Bringa något lill det
h-a, så långt som möjligt. I cll. till del h-a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
