Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Kinker ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KIN
KINKER, tji’nngk’r, m. sing. (fam.) Kinkig
karl, gosse.
KINKIG, a. 2. 4) (om person) Öfvcrdrifvet
noga, grannlaga, ömtålig, ordentlig. K. all göra
lill lags. K. på mal. Han är k. i den delen.
K. all ha all göra med. — 2) (om sak) Svår
att afgöra, att reda sig ur, att komma till rätta
med. En k. fråga. K. belägenhet, ställning.
E. sak, omständighet. Elt k-l göra, förelag.
— Syn. Se Svår. — Kinkigl, adv.
KINKIGHET, f. 3. Egenskapen att vara
kinkig. En menniskas k. Döm om k-en af min
ställning.
KINKPÅSE, m. 2. pl. — påsar, (fam.) Se
Einkblåsa.
KIOSK, kiå’ssk. m. 5. (turk.) Lusthus med
tälttak i en trädgård.
KIP, m. 2. (skepp.) Inskärning.
K1PA, v. a. 4. (sjöt.) K. ankaret, sedan det
blifvit kattadt, bringa ena flyet upp på
bogrelingen och der fastsurra det. — Kipande, n.4.o.
Kipning, f. 2.
KIPPÄ, v. a. 4. Egentl.: rycka. K. ned
skorna, gå vårdslöst med skor, så att de baktill
blifva nedtrampade, d. v. s. göras till hasor.
KIRURG, tjirürrg, m. 3. (från grek.) Fältskär.
[Chir —.]
KIRURGI, tjirurrjr, f. 3. Fältskärskonst.
[Chir -.]
KIRURGISK, tjirürrjissk, a. 2. Som tillhör
eller har afseende på fältskärskonsten. [Chir —.]
KIS, tji’s, m. sing. (mineral.) Förening af
svaf-vel med jern eller koppar. — Ss. K-arlad,
-hallig, -åder.
KISA, tji sa, v. n. 4. Blicka kärligt med hälft
tillslutna ögon. — Kisande, n. 4.
KISEL, tji’s’l, m. sing. (mineral.) En af
me-talloiderna. Kallas äfv. Kiseljord. — Ss.
K-arlad.
KISELJORD, f. sing. 4) Se Kisel. — 2) Se
Kiselsyra.
KISELSAND, m. sing. Sand, som består af
söndersmulade kiselstenar.
KISELSKIFFER, rn. sing. (mineral.) Varietet
af qvarts, som håller kiseljord med något lera,
jernoxid och kol. Svart k. användes till
pro-bering af guld och silfver, och kallas
Prober-slen.
KISELSTEN, m. 2. Sten, hvari kiseljord är
den öfvervägande beståndsdelen.
KISELSYRA, f. 4. (kem.) Kisel i förening med
en viss mängd syre. Kallas äfv. Kiseljord.
KISS ell. KISSE [k hårdt). m. 2. pl.
kissar. (fam.) Smekande eller skämtsam benämning
på en katt. Brukas mest i tilltal. K., k !
KISTA, f. 4. Ett slags husgerådssak af trä,
som brukas till förvaring af åtskilliga saker,
såsom penningar, kläder m. m., fyrkantig och
försedd med ett platt lock, som stänges medelst lås.
Slor, liten k. Packa i, laga upp ur k-lor. — Ss.
Kistlock, -lås, -nyckel.
KISTBOTTEN, m. 2. pl. — bottnar. Botten
af en kista. Gömma på k. Lägga sina
penningar på k., låta dem ligga oförräntade i sin
penningkista, i sin pulpet.
KISTLÅDA, f. 4. Liten låda på sidan af en
kista.
KISTMÅLARE, m. 5. Handtverksmålare på
landet, som isynnerhet målar kistor.
KISTNOT, f. 3. Fordom bruklig fyrkantig
mu-liknot. som hade två takters valör.
KISTPIPA, f 4. Jagtgcvärspipa, till mer än
KIT 824
hälften af sin längd fyrkantig, med tre
ingraverade ränder längs ofvanpå.
KISTVERK, n. 5. Ett slags fordom brukligt
vattenuppfodringsverk.
KISÖGA, n. 4. pl. — ögon. 4) K-ögon,
kisande ögon. — 2) (fam.) K-öga, qvinna, som
kisar med ögonen.
KISÖGD, a. 2. 4) (ursprungi.) Som har små,
aflånga ögon. — 2) Som kisar med ögonen.
KITSLIG, KITSLIGHET, se Killslig,
Kills-lighet.
KITS, kiTls, m. 3. Ett slags jakt med
gaffel.
KITT, tjftt, n. 3. Deglik, mjuk massa, som
småningom genom fördunstning hårdnar, och
begagnas att luft- och vattentätt förbinda särskilta
stycken, att fylla springor, boplaga vissa söndriga
saker, m. m. K. finnes af ganska många olika
slag. — Har åtskilliga sammansättningar, såsom:
Glasmästarkilt, Stenkill, m. fl.
KITTA, v. a. 4. Hopfoga, förbinda, ell. täta,
fylla med kitt. K. fönster. — Kittande, n.
4. o. K i Ilning, f. 2.
K1TTEL, ljitl’l, m. 2. pl. — killiar, eller
KETTEL. KETTIL, tja tt’l, m. 2. pl. — kelliar.
(i fornspråkel Kalil) Djupt, för det mesta rundt.
Öppet kärl af metall, med kupigt hvälfd botten,
vanligtvis utan fötter, men med en upptill fästad
ring att bära med. och begagnadt till olika
be-hof, hvaraf Kok-, Brygg-, Fisk-, Färgkittel, m. fl.
Koka i k. (Ordspr.) Kära k., sota inte grytan,
man bör icke lasta andra, när man sjelf icke är
bättre än de. — Sä. K-b ollen, -ring, -sol.
KITTELBÖTARE, m. 5. (gam.) Se
Killel/lic-kare.
K1TTELDAL, m. 2. Rund dal, på alla sidor
omsluten af höjder.
KITTELFLICK ARE, m. 5. En, som lagar
kittlar o. d.
KITTELFÄRG. m. 3. (fabr.) Rödt tryck på
bomulls- eller linväf.
KITTELHAKE, m. 2. pl. — hakar, eller
-KROK, m. 2. Hake, krok, hvarpå en kitlel
hänges.
KITTELSLAGARE, m. S. En, som
förfärdigar kittlar.
KITTELSLAGARE-HYTTA. f. 4. Ställe, der
fyrsidiga messingsplålar skäras till runda, för att
sedan förarbetas till killiar.
K1TTELSTEN, m. 2. (mineral.) Se Tu/f.
KITTLA, v. a. 4. Genom beröring eller
rif-ning på en menniskas kropp, medelst
nervrel-ningen, framkalla en känsla, som är på en gång
både behaglig och smärtsam. K. någon i sidan,
under föllerna. — 2) (fig.) Smickra. K. ens
högmod, egenkärlek. — Kittlande, n. 4.
‘ KITTLARE, m. 5. (anat.) En liten spetsig
kroppsdel i qvinnoblygden. Cliloris.
KITTLIG, a. 2. Som vid minsta beröring
erfar en känsla af kittling.
KITTLIGHET, f. 3. Egenskapen att vara
kittlig.
KITTLING, f. 2. 4) Handlingen, då man
kittlar. — 2) Den känsla, man erfar, då man blir
kittlad.
KITTNING, f. 2. Förrättningen, då man kittar.
KITTSL1G, a. 2. 4) Fallen för all göra spc
af andra. En k. ung glop. — 2) Som förråder
en sådan fallenhet. Eli k-l beleende. — Killsligl,
adv.
KITTSLIGHET, f. 3. Fallenhet för alt göra
spc af andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
