Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Knytning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K NY
KNÄ
837
KNYTNING, f. 2. Handlingen, då man
knyter (i alla bem.).
KNYTNÅL, f. 2. Sc Bindnål.
KNYTNÄFVE, m. 2. pl. — näfvar. Knuten
hand. Slag med k-n. Slåss med k-varna.
KNYTNÄFVEKAMP, m. 2. Strid, då man
slåss med knytnäfvarna.
KNÅDA, v. a. 4. (af Kno, knytnäfve)
Antingen med händerna eller på annat sätt arbeta cn
med något vått ämne blandad, mjuk massa, för
att bättre förena dess delar. K. deg. K. lill en
deg. K. ihop, på detta sätt sammanblanda. K.
Tn, se Inknåda. — Knådande, n. 4. o.
Knådning. f. 2.
KNÅDMASKIN, knå’dmaschi’n, m. 3. Maskin,
som begagnas till degens knådning vid bagerier.
KNÅP, n. sing. (fam.) Arbele med småsaker,
som fordrar mera tid och möda än konstfärdighet.
KNÅPA, v. n. 1. (fam.) i) Sysselsätta sig
med småsaker, som fordra mera tid och möda än
konstfärdighet. K. med någol. — 2) Långsamt
förrätta, göra något. — K. sig borl, packa sig
bort. — Knåpande, n. 4.
KNÄ, n. 4. 4) Den del af mcnniskokroppcn,
som framtill förenar låret med benet. Falla,
ligga på k. Krypa på k. Slå ända lill k-el i
vallen. Hålla ell barn i cll. på k-el. Barnel
sof på sin mors k. Darra i k-na. Silla i k.
på någon. — 2) Motsvarande del på en
djurkropp. — 3) (fig.) a) Bugt, krökning.
Gärdes-gården gör der ell k. — b) Led på växter. K-n
på ell halmstrå. — 4) (skepp.) Krokigt trä eller
jern, krumlrä.
KNÄBAND, n. Ö. Band, hvarmed knäbyxor
tillbindas vid knäna.
KNÄBYXOR, f. 4. pl. Byxor, som räcka
endast till knäet. Kallas äfv. Kortbyxor.
böxor.}
KNÄBÖJA, v. n. 2. Falla på knä. K. för
någon. — Knäböjande, n. 4. o. [-Knäböj-n i n g, f. 2.
KNÄ BÖJD, a. 2. (bot.) Så kallas cn knutig
sljelk, då sjelfva knutlederna äro knälika.
KNÄCK, m. 2. L 4) Stöt, brytning o. s. v.,
hvarigenom något knäckes eller blifvit knäckt.
Endast i uttrycket Få en k. ell. k-en. blifva
knäckt. Glasel har fåll en k. — 2) (fig. fam.)
Förlust, skada. Del var en svår k. för honom.
Han har fåll k-en, repar sig icke mer. Hans
helsa fick derigenom första k-en. — Syn. Se
Skada.
KNÄCK, m. 2. II. Liten kula att leka med.
KNÄCK, m. 2. III. Liten strut, hvari kokt
sirap blifvit hälld och fått svalna.
KNÄCKA, v. a. 2. I. (af Knacka) 4) Slå,
stöta elt föremål af fast ämne, så att spricka ell. hål
deraf uppkommer. K. ell porslinskärl, ell glas.
K. ell ägg. — 2) Bryta, krossa. K. ryggen,
halsen. K. nötter. — 3) (fig. fam.) Försiöra.
Delta har k-ckl hans helsa, hans kredil. — b)
Alldeles berusa. — Knäckt, part. pass. (Fig.
fam.) Förlorad, ruinerad; äfv. drucken. —
Knäckande, n. 4.
KNÄCKA, v. a. 4. II. K. bröd, göra ränder
derpå med brödnaggen.
KNÄCKEBRÖD, n. sing. Torrt, tunt, mört,
knäckadt (II) kakbröd.
KNÄCKNTNG, f. 2. Handlingen, då man
knäcker.
KNÄDJUP, a. 2. Djup, så att det når lill
knäet.
KNÄDYNA, f. 4. Dyna att böja knä på.
KNÄFALL, n. 3. Fallande på knä.
KNÄFALLA, v. n. 3. (böjes som Falla) Falla
på knä. De k-föllo för honom. —
Knäfallande, n. 4.
KNÄFL1G, a. 2. (fam.) Sc Djefiig.
K NÄ FOR MIG, a. 2. Krökt i formen af ell knä.
KNÄFRING, m. 2. (skepp.) Kort träpinne
alt stoppa en genom ett öga instucken lågbugt.
KNÄFVEL, m. 2. pl. knä/lar. (fam.) Djefvul.
Brukas i svordomar och vissa dylika ullryck, af
dem, som vilja vara mera hyfsade i silt lal. K-n
besilla! K-n så slug! — Jfr. Hin, Djekel,
Böfvel.
Anm. Ordet förmodas komma af det holländska
Kncueier, bödelsdräng, som band händerna på
miss dä da re, hvilka skulle a (rät las.
KNÄFVELBÅR, m. 2. (af tyska Knelbelbarl)
Skägget på öfverläppen. Mustasch.
KNÄFVELSSPJUT, n. S. Benämning på elt
slags tvåuddadt spjut, som fordom begagnades i
krig.
KNÄHARNESK, n. S. Harnesk, som
bcläc-ker knäet.
KNÄHUND, m. 2. Liten favorilhund, som är
van att ligga i knä.
KNÄHÖG, a. 2. Säges om ell barn eller en
sak, så höga, att de räcka till knäet på en full—
växt menniska.
KNÄJERN, n. 5. Krokigt jern på fartyg.
KNÄKAMRAT, m. 3. Kamrat, som man har
vid sidan bredvid sig. Säges isynnerhet om
Skol-och Gymnasiekamrater.
KNÄLED, m. 3. Leden vid knäet på
menniskor eller djur.
KNÄLÄDER, n. B. Läderstycke, som af vissa
handlverkare bindes om knäet, lill skydd derför
under arbetet.
KNÄPP, m. 2. 4) Slag eller smäll af ett
finger. då del blifvit spändl emot tumändan och
med häftighet lossas. En k. med fingret. Gifva
någon en k. på näsan. — Bildar
sammansättningarna Fingerknäpp, Näsknäpp. — 2) Ljudet,
då något knäpper. K. af ell väggur.
Hvarken k. eller kny, ej ringaste ljud. — 3) a)
Knäppande ljud af fjädern på en haspel, för hvart
hundrade omlopp af densamma. — b) Se Pasma.
För denna bem. hör ordet till B:te deklinalionen.
12 pasman eller knäpp.
KNÄPPA, v. a. 2. I. (af Knapp) 4)
Sammanfösta klädesplagg medelst knappar, som föras in
genom motsvarande knapphål eller trensar. K.
en rock. K. af, ihop, iTll, upp, sc Afknäppa,
&c. K. igén, hopfästa medelst knäppning. K.
igen om sig, hopknäppa sin rock. —
Knäppande, n. 4.
KNÄPPA, v. a. 2. II. 4) Med ett af fingren,
vanligast mellanfingrel, satt i krok inåt emot inre
tumändan och med fart afsläppt utåt, träffa något
framför varande föremål, som. i fall del är litet
och rörligt, då drifves framåt. K. en person
eller sak med fingret eller med fingrarna. K.
någon på fingrarna, på näsan. (Fig.) K.
någon på fingrarna, gifva honom en tillrättavisning.
K. äpelkärnor. Han k-ppte plommonslenar
på mig. — K. bort, fram, néd, omkull. — 2)
(Gg. fam.) Tukta, näpsa, gifva stryk. Råkar jag
honom, så skall jag k. honom. — 3) K. nötter,
krossa, knäcka nötter. — 4) Med fingret sätta en
slräng i en dallrande rörelse, så att han ljuder.
K. en sträng. K. lutans slrängar. Neutralt
säges äfven K. på en slräng. — K. lutan ell.
på lutan, knäppa dess strängar, spela på den. —
V. n. 4) K. med fingrarna, genom att sälla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
