Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - Kugghjul ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÜG
KUL
879
KUGGHJUL, n. 5. Hjul med kuggar.
KUGUAR, –år, m. 3. Amerikanskt rofdjur,
liknande Jaguaren, men med otydliga fläckar, samt
mindre och svagare. Felis discolor. Kallas äfv.
Amerikanska Lejonet. — Ss. K-skinn.
KUJON, -ön, m. 3. (fr. Coion, af ital. Coglione)
Feg stackare, mes. [Cu -.]
KUJONERA, v. a. 4. Behandla någon som en
feg stackare, topprida. — Kujonerande, n. 4.
KUJONERI, n. 3. Toppridning.
KUKELIKU!–––––-kü. Int. Efterhärmning af
tuppens läte.
KUKU! kückü. Int. Efterhärmning af gökens
läte.
KUKU, käcku, m. sing. Benämning på göken,
hämtad af dess läte.
KUL, m. 2. Se Kullje.
KULA, f. 4. 4) Hala i jorden eller i berg.
Etl lejons k. Har sammansättningarna Jord-,
Bergs-, Lejon-, Röfvarkula. — 2) Mindre, klot»
formig kropp af något hårdi ämne. En k. af
jern, metall, koppar, bly, elfenben. En k. i
ell radband. Votera, lotta med kulor. Har
flera sammansättningar, såsom: Jern-, Koppar-,
Metall-, Elfenbens-, Biljard-, Valkula, m. fl. —
3) (särskilt) Massiv klotrund kastkropp af jern
eller bly, större och mindre, för kanoner eller
handgevär. K-lor och krul. Ladda med k.
Jaga en k. genom lifvel på någon. — 4)
Half-klotformig upphöjning på huden, såsom verkan af
stöt, o. s. v. Han har fåll en k. i vannan. —
5) Den runda metallskifvan nederst pa en pendel.
— 6) (fam.) Parti i vissa spel, der insats göres,
l. ex. i kille. Jag vann första k-n. Spela på
ny k., efter ny insats. (Fig.) På ny k., ånyo.
KULBANA, f. 4. Den linie, en afskjuten kula
beskrifvcr i luften.
KULCIRKEL, m. 2. pl. — cirklar. Cirkel,
som uppkommer, då en kula genomskäras.
KULEN, a. 2. neutr. — et. Töcknig och kall.
K. väderlek. Mörkt och k-el väder.
KULFORM, m. 2. Form, hvari bösskulor
stöpas.
KULFOR MIG, a. 2. Som har formen af en
kula (bem. 2). — Kulformighet, f. 3.
KULGÅRD, m. 2. Öppen förvaringsplats för
kanonkulor.
KULING, m. 2. (sjöt.) Frisk vindkåre.
KULISS, -i’ss, m. 3. (fr. Coulisse) 4) På en
rörlig ram målad lcaterdekoralion, på någondera
sidan af en teater. — 2) Öppning emellan dylika
målade ramar. I k-erna.
KULL, m. 2. I. (i fornspråket Koll ell. Koldr)
4) Samtcliga barnen af elt äktenskap. Vara af
första, andra k-en. — 2) Ungar af djur, på en
gång födda.
KULL ell. KULLE, m. 2. II. 4) (i gamla
språket) Hjessa, hufvud. Deraf Omkull ell. Kull,
Kullbytta. — 2) Den del af en hatt, som
beläcker hjessan. K-en på en halt. Har samman*
sättningen Hattkull.
KULL, adv. Se Omkull. Brukas i talspråket
och i sammansättningar.
KULLA, I. 1. *4) ipop. o. fam.) Bondqvinna.
Sålunda: Dalkulla, Wingåkerskulla. — 2) Se
Kullor. »
KULLBLÅSA, v. a. o. n. 2. Se Blåsa
omkull. — Kul Iblåsnin g, f. 2.
KULLBYTTA, f. 4. (fr. Culbule; jfr. Kull, II.)
Fall framåt öfver hufvudet med benen i vädret.
Göra en k., falla på detta sätt. Slupa k., med
flit göra clt sådant fall, i del man sätter
hufvu
det emot marken och kastar kroppen öfver, med
benen i vädret. [Kullerbytta.]
KULLBYTTERA, v. n. 4. (fam.) 4) Göra
en kullbytta. — 2) (fig.) Komma på fall, blifva
ruinerad, störtas.
KULLDRAGA, v. a. 3. (böjes som Draga)
Draga person eller sak, så att de falla omkull. —
Äfv. Draga omkull ell. kull. —
Kulldragande, n. 4. o. Kulldragning, f. 2.
KULLE, m. 2. pl. kullar. 4) Se Kull, II.
— 2) Rundaktig höjd på jordytan, när den ej är
af sten (berg), utan blott af jord.
KULLER, küll’r, m. sing. (i dagligt tal)
Kull-righet.
KULLERSTEN, küll’r-stén, m. 2. Stor kull»
rig slen.
KULLERSTOL, m. 2. Stol ulan karm. —
Syn. Taburett.
KULLFALL A, v. n. 3. (böjes som Falla) Se
Falla, 4. — Äfv. Falla omkull. — K ull
fallan de, n. 4.
KULLIG, a. 2. 4) Som har form af en kulle.
En k. höjd. — 2) Full af kullar. K-l land. —
3) (om boskapsdjur) Som är ulan horn. K. ko.
— Kullighel, f. 3.
KULLKASTA, v. a. 4. 1) Kpsta öfver ända,
omhvälfva. K. en anfallande fiende. — 2) (fig.)
Upphäfva, tillintetgöra. K. en dom.
Scdeför-derfvel k-r samhällsordningen. — Äfv. Kasta
omkull. — Kullkastande, n. 4. o.
Kullkastning, f. 2.
KULLKÖRA, v. a. o. n. 2. Köra omkull.
Brukas mcsl i part. pass. Kullkörd. —
Kullkörande, n. 4. o. Kullkörning, f. 2.
KULLOPP, kül-lå’pp, n. 6. Röret, hvarinom
kulan löper på kanon eller handgevär.
KULLOR, f. 4. pl. örtslägtet Anthemis.
KULLRA, v. a. 4. Förflytta någonting kull»
rigt på en yta, genom påskjutning, så atl det
rullar framåt. K. en tunna. — V. n. Förflyttas
framåt på en yta genom en roterande rörelse.
Tunnan k-de utför planet. — Syn. Rulla, Trilla^
— Kullrande, n. 4. o. Kullring, f. 2.
KULLRIDA, v. a. 3. (böjes som Rida) Rida
öfver ända. — Vanligare Rida omkull.
KULLRIFVA, v. a. 3. (böjes som Rifva) Se
Nedrifva. — Äfv. Rifva omkull. —
Kullrif-vande, n. 4. o. Kullrifning, f. 2.
KULLRIG, a. 2. Upphöjdt rund (i cirkelbåge
eller närmande sig derlill). En k. yla, väg, gala.
— Syn. Konvex. — Kullrighel, f. 3.
KULLSEGLA. v. a. o. n. 4. Segla öfver ända.
— Äfv. Segla omkull. — Kullse g lande, n. 4.
o. K u 11 s e g l i n g, f. 2.
KULLSLÅ, v. a. 3. (böjes som Slå) Se
Kullkasta. — Äfv. Stå omkull. — Kullslående,
n. 4. o. Kullslagning, f. 2.
KULLSTÖRTA, v. a. 4. Störta öfver ända.
— Äfv. Störta omkull. — Kullslörlande,
n. 4. o. KuUslörlning, f. 2.
KULLSTÖTA, v. a. 2. Stöta öfver ända. —
Äfv. Stöta omkull. — Kulls tö lande, n. 4. o.
Ku II stö In ing, f. 2.
KULMINAT10N, kull–tschön, f. 3. (astr.)
En sljernas gång genom middagslinien, då hon
har sin högsta höjd. (Cul —.]
KULMINATIONSPUNKT, - - - tschonspünckt,
m. 3. 4) (astr.) En stjernas högsta ståndpunkt
på himmelcn. — 2) (fig.) Högsta höjdpunkt, höjd.
[Cul -.]
KULMINERA, v. n. 4. Vara l sin
kulmina-lionspunkl (både egentl. o. fig.). [Cul —.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
