Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - O - Oxdrifvare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOB
OXD
OAN
OXDRIFVARE, m. S. Se Oxfösare.
OXDRÄNG, m. 2. En, som ansar oxarna vid
en landlegendom.
OXE. m. 2. pl. oxar. 1) a) Utskuren tjur.
Oxar och kor. Dum som en o., mycket dum.
— b) Säges, i vidsträckt mening, om hanen af
buffel, hjort, elg och ren. Man säger sålunda:
Buffel-, Hjort-, Elg- och Renoxe. — 2) (fig. fam.)
Grof, plump, oborstad karl. — 5) (aslr.) O-n:
a) Benämning på en sljernbild. — b) Ett af
tecknen i djurkretsen. — S#. Ox ben, -bringa,
-handel, -handlare, -horn, -köl t,
-marknad, -spillning, -slek, -talg.
OXEL, öx’l, m. 2. pl. oxlar. Elt slags träd
med hvita blommor, hård och fast ved. Cralægus
vulgaris. — Ss. O-trä.
OXELBÄR, n. 5. Det ljusröda, välsmakliga
bäret af oxel.
OXELRÖNN, f. 2. En art Rönn, med
par-bladigt inskurna, inunder hvilludna blad; på
Goll-land. Sorbus hybrida.
OXELTAND, f. 3. pl. — tänder. Benämning
på de på hvardera sidan af tandraden belägna
tänder, med nästan fyrkantiga, ofvanpå plalta och
något knöliga kronor samt två eller tre rötter.
OXELTRÄD, n. 3. Se Oxel.
OXFÖSARE, m. 3. En, som medföljer en
oxdrift, för att fösa på oxarna.
OXGALLA, f. sing. Den gulgröna eller
bruna, bittra vätska, som innehålles i oxars gallblåsa.
OXGRODA, f. 4. Nordamerikansk art af
Grodsläglet, med högljudt läte, ofvan grön,
inunder gul med svarta fläckar. Rana pipiens.
OXHARE, m. 2. pl. — harar, (slagt.) Ett
visst stycke af oxar, emellan njuren och
ryggraden.
OXHUFVA, f. 4. En insekt af Spinnarslägtel.
Bombyx Bucèphala.
OXHUFVUD, n. 4. 4) Hufvud af en oxe. —
2) (i plur. äfv.: oxhöfden) Mått för våla varor,
som haller 90 kannor.
OXHUS, n. 3. Ladugårdshus för oxar.
OXHYFVEL, m. 2. pl. — hyflar. Elt slags
hyfvel.
OXID, åxfd, m. 3. (af grek. Oxy’s, skarp)
(kem.) 4) Syrsatt kropp i allmänhet. — 2)
Benämning på den andra syrsältningsgraden, som
har mera syre än oxidul, men mindre än
syrlighet.
OXIDATION, åxidalschön, f. 3. (kem.)
Syr-sätlning.
OXIDERA, åxidèra, v. a. 4. (kem.) Syrsätta.
— Oxidering. f. 2.
OXIDHYDRAT, åxi’dhydråt, n. 3. (kem.)
Förening af en oxid med vatten.
OXIDUL, åxidy’l, m. 3. (kem.) Lägsta
syrsätt-ningsgraden.
OXKLÖF, m. 2. pl. klöfvar. 4) Klöf af en
oxe. — 2) (veter.) Spricka i tån på hästhofven.
OXLÄGG ell. OXLÄGGA, f. 4. (bot.) Se
Gullvifva.
OXMICKEL, m. 2. pl. — micklar. (pop. o.
fam.) Se Lymmel.
OXPUNSCH, m. sing. (fam. skämtv.) Vatten.
OXQVARN, f. 2. Ett slags fordom bruklig
qvarn mod snedt liggande tramphjul, som drefs
medelst trampning af oxar.
OXSPALT, m. 3. (veter.) Se Oxklöf, 2.
OXSPATT, m. sing. (veter.) Ett slags spatt,
hvaraf hästar stundom äro besvärade.
OXSTALL, n. 3. Se Oxhus.
OXTORG, n. 3. Torg, der oxar hållas till salu.
OXTUNGA, f. 4. 1) Tunga af oxe. — 2) a)
örlsläglet Anchusa. — b) En art af detta slägte
med blåaktiga, i början purpurröda blommor,
hög stjelk och långa, lansettlika blad. A.
offici-nalis.
OXTUNGÖRT, f. 3. Se Oxlunga, 2, a.
OXTUR, m. 3. (fam. skämtv.) Högst ovanlig
tur (i spel, o. s. v.). Hafva o.
OXVÄGEN, m. sing. def. (fig. fam. skämtv.)
Den väg, som af hopen beträdes. Gå o., gå den
vanliga vägen.
OXYGEN, åxyschä’n, n. sing. (kem.; från grek.)
Syre.
OXÖGA, n. 4. pl. — ögon. 4) En oxes öga.
— 2) Rundt eller ovalt fönsler. — 3) Loge i en
teatersalong, på sidan om avantscenen, med rund
eller oval öppning. — 4) (sjöt.) Litet moln eller
mörk fläck vid horisonten, som bebådar cn snart
inträffande orkan. — Oxögon, pl. (bot.) a)
örten Agrostemma Gitago med purpurröda
blommor. — b) Sc Frukål, 2.
OXÖRON, n. 4. pl. Se Backsippa.
OÄR. n. 3. (pop.-) Se Missväxtar.
OÄTERGIFLIG, a. 2. Som ej kan i
Öfver-sättning återgifvas.
OÅTERHÅLLSAM, a. 2. Ej återhållsam. —
Oåler hål Is am hel, f. 3.
OÅTERKALLELIG, a. 2. Som ej kan
återkallas. Eli o-l beslut.
OÄTERKALLELIGEN ell.
OÅTERKALLELIGT, adv. På ett oåterkalleligt sätt. O.
förlorad. utan hjelp förlorad.
OÅTKOMMELIG, a. 2. Som ej kan
ålkom-mas. O. för afundcns pilar.
OÅTSKILJELIG, a. 2. Som ej kan skiljas
ifrån någon. Han är o. ifrån henne. O-a
ämnen, som ej kunna skiljas ifrån hvarandra. —
Syn. Oskiljbar, Oskiljaktig.
OÅTSPORD, a. 2. Ej ålspord; utan att man
blifvit åtspord. Han gjorde del mig o., ulan
att jag fått vela något dcrom.
OÄDEL, a. 2. 4) Ej ädel (i sedlig mening).
En o. karakler, handling. — 2) Benämning på
dc metaller, som, vid luftens tillträde under deras
smältning, syrsättas. Jfr. Ädel.
OÄFVEN, öä’v’n, a. 2. neulr. — el. (l. uneben)
Endast i nekande uttryck. Ej o., icke dålig, rätt
bra. Han är icke så o , är rätt skicklig, rätt
hygglig. Den flickan är inte o., ser rätt bra ut.
Del är icke så o-el, rätt bra. — Syn. Ogalen.
OÄFVET, adv. Ej o., ej så o., rätt bra.
Det var inte så o. sagdt. — Syn. Ogalet.
OÄKTA, a. oböjl. Ej äkta. O. barn. O.
börd. Född af o. säng, af föräldrar, som icke
varit gifta. O. sammanlefnad, utom
äktenskapet. O. färg, som ej siller i. O. sten, perla,
galon, sämre än en äkta sten o. s. v., men
liknande en sådan. O. förgyllning, af oäkta guld.
— Syn. Falsk, Eftergjord. [Oägla.]
0ÄKT1NG, m. 2. (fam.) Oäkta barn.
[Oäg-ting.)
OÄNDELIG ell. OÄNDLIG, a. 2. i) Utan
ända, utan gräns. Den o-a rymden. —
Subslan-tivt: Del o-a, idéen om en omätlig rymd,
storhet, obegränsad kraft. — 2) Utomordentligt stor.
Guds o-a nåd. — Syn. Se Stor.
0ÄNDEL1GEN ell. OÄNDLIGEN, adv. Se
Oändligt.
OÄNDLIGHET, f. 3. 4) Egenskapen att vara
oändlig. Rymdens o. O-en af Guds nåd. —
2) Det oändliga. Hvem fattar o-en? l o., utan
ända, utan gräns.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
