- Project Runeberg -  Ordbok öfver svenska språket / Sednare delen. L-Ö /
301

(1850-1853) [MARC] Author: Anders Fredrik Dalin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - R - Ryktning ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

RYK

RYT

301

ger. Jag har del af r-t, man säger så. R-ts
gudinna ell. Ryktet, allegorisk och mytologisk
personlighet, föreställd under bilden af en
bevingad qvinna med cn trumpet i handen. —
Syn. Sägen. — 2) Det allmänna omdömet om
en person, vare sig gillande eller ogillande. Hafva
godt, dåligt r. om sig. Sälla någon i elakt r.
Han har dct r-et om sig, atl han stjäl. Hafva
r. för lärdom. Pleonastiskt säges: Namn och r.,
L ex.: Förklena ens goda namn och r.
(Ordspråk) Godt r. är guld värdl, är en stor skatt.
— Syn. Namn. [Rygte, Ryckte.]

RYKTNING, f. 2. Handlingen, då man ryktar.
RYLEN, rylänn, m. sing. def. (med.) Häftig
värk i benen.

RYM. ry mm, m. sing. Örtsläglet Erysimum.

RYMD, ry’mmd, f. 3. (af Rum) 4) Den
oändliga utsträckning i alla riktningar, i hvilken
tingen bestå tillsammans och jemte hvarandra. R-en
ell. den oändliga r-en. — 2) Viss del af denna
utsträckning, som fylles af någon materia. En
tunnas r. — 3) öppna fältet eller sjön. Ute på
r-en. Bege sig ul på r-en.

RYMDEMÅTT, n. S. Mått, hvarigenom
bestämmes vidden af den rymd, en viss myckenhet
af något ämne upptager.

RYMJERN, ry’mmjä’rn, n. 8. Se Rymnål.

RYMLIG, a. 2. Som har mycket utrymme,
stor vidd. Eli r-l kärl.

RYMLIGHET, f. 3. Egenskapen alt vara
rymlig. Eli kärls r.

RYMMA, v. a. 2. L (af Rum, s. n.) üti sig
innehålla, kunna gifva rum uti sig. Kärlet r-mer
två kannor. — R. i’, v. n. (sjöl.) Säges om
vinden, då den drar sig akterligare, eller blir mera
gynnande än förut. — R-s, v. d. Få rum. Der
r-mes icke så myckel folk.

RYMMA, v. n. 2. II. (af gamla partikeln Rum,
ute) 4) (i äldre språket) Lemna rum för en
annan kommande. R. hus för en annan. R. i’n,
ut, se Inrymma, Utrymma. — 2) Fly undan,
bemligen begifva sig bort. R. ur huset, ur
fängelset, arresten, ur landet, från staden, från
regementet. R. öfver lill fienden. Han har
rymt för skuld. — Aktivt säges äfv.: R. landet.
R. fältet, draga sig undan för fienden ifrån
slagfältet. — Syn. Bortrymma, Afvika, Bortgå. —
Rymmande, n. 4.

RYMMARE, m. B. En. som rymt.

RYMME, n. 4. (fysiol.) Helt litet afskildt rum
hos växter eller djur, fyldt af någon vätska, af
grynlika, färgade eller af luflformiga ämnen.

RYMNING, f. 2. Hemligt undanfiyende från
en ort, o. s. v. Blifva straffad för r. — Syn.
Afvikande, Afvikelse.

RYMNÅL, ry‘mmnå’l, f. 2. (artil.) Laddtyg,
liknande en nål, hvarmed skottet fattas och
fäng-bålet rengöres.

RYMOSSA, f. 4. Moss-slägtel Bryum.

RYNKA, ry’nngka, v. a. 4. 4) Lägga helt
små, lika stora veck lätt invid hvarandra (på
linne o. d.). R. en halskrage, en klädning. —
2) Genom musklernas sammandragning lägga små
fina veck på vissa delar af ansigtshuden. nR.
pannan. (Neulralt) R. på näsan. (Fig.)
Ålderdomen har r-l hans panna. — R. sig, v. r.
Lägga sig i rynkor, bilda rynkor. —
Rynkande, n. 4.

RYNKA, f. 4. Helt smalt, men långt veck
på klädespersedlar eller på ansigtshuden. Lägga
r-kor på kläder. Hafva, få r-kor i pannan.
R. på näsan.

RYNKBAND, n. B. Band, hvarmed något efter
behag sammandrages i rynkor eller utdrages och
blir slätt. Draga på r-et, äfv. (fig. fam.) småle.

RYNKFÅLL, m. 2. Fåll, hvarigenom elt
rynk-band är trädt.

RYNKHATT, m. 2. Fruntimmershatt, hvarpå
Öfverlyget är lagdt i rynkor.

RYNKIG, a. 2. Som har rynkor; full med
rynkor. R. i pannan. — Rynkighet, f. 3.

RYNKJACKA, f. 4. Jacka med rynkor kring
lifvet.

RYNKNING, f. 2. 4) Handlingen, då man
rynkar. — 2) Rynkor.

RYNKORM, m. 2. Ett slags orm i Ost- och
Vestindien med slät, klibbig och ringladt rynkig
hud. Cæcilia annulata et lumbricoides.

RYNKROCK, rn. 2. Rock med rynkor kring
lifvet.

RYSA, v. n. 2. 4) Känna rysning i kroppen.
Jfr. Rysning. R. af köld. Jag ryste vid denna
förfärliga anblick. — Syn. Skälfva. — 2) (fig.)
Förskräckas, förfäras. Jag ryser för framtiden.
R. vid tanken på någol. Man må just r.
dervid.

RYSK, a. 2. I. Som tillhör eller har
afseende på Ryssland eller Ryssarna, född, uppväxt,
gjord i Ryssland, o. s. v. R. hampa.

RYSK, a. 2. II. (beslägtadt med Rask; pop.)
4) Som går till öfverdrift i något. Han är r.
atl dansa. — 2) Förryckt. Jag tror, du är r.
Är du r., du?

RYSKA, f. 4. 4) Rysk qvinna. — 2) Ryska
språket.

RYSLIG, a. 2. Se Förskräcklig och Faslig,
alla bem. En r. händelse. En r. menniska.
(Fam.) Han är r. alt äta. — Rysligt, adv.

RYSLIGHET, f. 3. Egenskapen att vara ryslig.

RYSNING, f. 2. Obehaglig känsla i kroppen,
då, till följe af köld, frossa, fruktan, förskräc- *
kclse, huden plötsligt bopkrympes, under det
man erfar en hastigt öfvergående darrning. En
r. gick öfver mig. Känna r-ar i kroppen.
R-ar af frossa.

RYSS, m. 2. I. Person, född, boende i
Ryssland.

RYSS, m. 2. II. (sannolikt af Ris) Elt slags
körrcdskap, beslående i en lång och djup, af vidjor
hopflätad korg, hvaruti för det mesta kol forslas.

RYSSBÅR, f. 2. (af Ross, häst) Se Häslbår.
RYSSGELP, se Rauschgelb.

RYSSGLAS, n. sing. Se Mar ien glas.

RYSSGULT. n. sing. eller

RYSSHJELP, f. sing. Förvrängningar af
Rauschgelb. Se d. o.

RYSSJA, f. 4. 4) Fiskredskap af notgarn,
utspändt på bågar af granqvistar eller hasselspön,
med en eller tvenne armar. — 2) Elt slags
jagt-redskap. liknande cn vanlig fiskryssja.

RYSSLÄDER, n. sing. Se Ju fl.

RYSSNOT, f. 2. Fisknot med endast kil och
en arm.

RYSSOLJA, f. sing. Ett slags olja, beredd i
Ryssland genom distillation af björkljära.

RYSVÄRD, a. 2. Se Ryslig. — Ry svär dl,
adv.

RYTA, v. n. 3. Impf. Röt. Sup. Rytil.* 4)
Säges om lejonets, tigerns, panlerns och några
andra större rofdjurs läte, då de äro uppretade
eller hungriga. — 2) (fig. farn.) Häftigt och med
grof slämma hota, befalla eller utfara emot någon.
R. åt någon. — Rytande, n. 4.

RYTM, ry’ttm, m. 3. (grek. Rylhmös) Den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:38:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordboksv/2/0307.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free