Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - Vederlike ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
670
VED
VEF
kallas, vid hemmansbyte mellan kronan och
enskilt man, det frälsehemman, kronan får igen.
VEDERLIKE, m. 2. pl. — likar. Jemnlike
i rang. Adelige v-kar, de af frälse stånd, hvilka
i rang anses jemngoda med adeln.
VEDERLÄGGA, v. a. 2. (böjes som Lägga)
Öfverbevisa någon om orätt i dess påståenden
o. s. v.; bevisa oriktighelen af sats, påslående,
anfördt skäl, o. s. v. V. någon med
obestridliga skäl. V. en sats. V. ens påstående, ens
argumenter. F. elt inkast. — Syn. Gendrifva.
Vederläggande, n. 4.
VEDERLÄGGNING, f. 2. Öfverbevisning om
oriktigheten af sats, skäl, påstående, o. s. v. Jfr.
Vederlägga.
VEDERLÄGGNINGSSKRIFT, f. 3. Skrift,
hvars ändamål är vederläggning.
VEDERMÄLE, n. 4. (af gamla ordet Mal,
tecken) Tecken, märke, som bevisar tillvaron,
verkligheten af något. Till v. af min vänskap.
Bära v. af något, märke efter något. — Syn.
Prof. Bevis, Tecken, Märke.
VEDERMÖDA, f. i. Tryckande möda, stor
besvärlighet, svår motgång.
VEDERNAMN, n. 5. Se Binamn.
VEDERPART, m. 3. Se Motpart.
VEDERQVICKA, v. a. 2. (af gamla ordet
Qveck, qvick. lefvande) Äter lifva, gifva nya
krafter. Vinet v-ckle honom. — V. sig, v. r.
Förskaffa sig nya krafter, nytt lif; åter lifva sig
till kropp eller sinne. V. sig med mat, med
muntrande sällskap. — V-n de, part. akt.
Brukas ofta adjektivt, t. ex.: En v. spis. Ett v.
nöje. — Vederqvickande, n. 4.
VEDERQVICKELSE, f. 3. 4) Verkningen af
något som vederqvicker. Sinnets, kroppens v.
— 2) Något som vederqvicker. Efler arbete bör
man söka v.
VEDERSAKA, v. a. 4. (af Sak) 4) Förneka.
Mallh. 10, 33. — 2) Försaka. Luc. 14, 33. —
Veder sakande, n. 4.
VEDERSAKARE, m. 5. (af Sak) Motpart,
motståndare.
VEDERSKEN, n. 5. Se Återsken.
VEDERSPEL, n. 5. Motsats. Ni får röna
v-et.
VEDERSTYGGLIG, a. 2. (af gamla verbet
Vederstyggas, styggas vid) Som väcker styggelse,
afsky. Én v. person, sjukdom. — Syn.
Afsky-värd. Oläck.
VEDERSTYGGLIGHET. f. 3. Vederstygglig
beskaffenhet, vederstyggligt utseende. Lastens v.
VEDERSÄGA, v. a. 2. (böjes som Säga; gam.)
Se Molsäga.
VEDERSÄGELSE, f. 3. (gam.) Se
’Motsägelse.
VEDERTAG A, v. a. 3. (böjes som Taga)
Antaga allmänt ell. i likhet med andra. Brukas
mest i part. pass. Vederlagen. Efler v. sed.
VEDERTECKEN, n. 3. Kännetecken,
veder-mäle.
VEDERVILJA, f. sing. Se Motvilja. Hysa,
känna v. för någon. Han gjorde del med v.
— Syn. Motvilja. Obenägenhet, Antipati, Leda,
Ovilja, Afsky, Afsmak, Olust, Vämjelse, Äckel.
VEDERVÅGA, v. a. 4. Sätta på spel, våga.
Jag har ingenting all v.
VEDERVÄRDIG, a. 2. (t. widerwärtig) Som
kännes högst obehaglig, väcker vedervilja, gör
ganska obehagligt intryck. V. mal. V. smak.
Del är mig v-t. — Syn. Osmaklig, Äcklig,
Väm-jelig, Afskyvärd.
VEDERVÄRDIGHET, f. 3. 4) Vedervärdig
beskaffenhet. Matens v. — 2) Missöde,
vedermöda, motgång. Efler många v-er framkommo
vi ändlligen. Hafva alt genomgå många v-er.
VEDERVÄRDIGT, adv. På ett vedervärdigt
sätt. Smaka v.
VEDETT. vedä’tt, m. 3. (ilal. Vedetla, af
Vedere, se) 4) Skildlvakt till häst. — 2)
Skyller-kur på en faslningsvall.
VEDFÅNG, n. 5. 4) Fång af ved. Komma
gående med ell v. — 2) Rättighet alt erhålla,
hämta ved af skog.
VEDGÅRD, m. 2. Inhägnad plats för upplag
af ved.
VEDHUGGARE, m. 5. En, som hugger ved,
vare sig för tillfället eller såsom yrke.
VEDHYGGE, n. 4. Fällning af skog till ved.
VEDKAST. m. 2. Uppkastad stapel af ved.
VEDKLUBBA, f. 4. Klubba, som begagnas
vid klyfning af ved.
VEDKNARR, m. 2. Se Gröngöling.
VEDKONTOR, vèdkånntör, n. 3. Skrubb, der
ved förvaras.
VEDKÄLKE. m.o 2. pl. — kälkar. Kälke,
som brukas att derpå föra ved.
VEDLIDER, n. 5. Lider, der ved förvaras.
VEDLOSSARE, m. 3. En, som är behjelplig
att afiasta ved ifrån fartyg.
VEDLOSSNING, f. 2. Aflaslning af ved ifrån
fartyg.
VEDLÄGGARE, m. 3. Den, som vid
uppmätning af ved ilägger den i famnmåttel.
VEDLÖS, a. 2. Som saknar ved. En v. ort.
VEDPENNINGAR, m. 2. pl. Penningar lill
inköp af ved.
VEDPINNE, m. 2. pl. — pinnar, (fam.) Pinne
af ved; litet vedlräd. Icke en v., alls ingen ved.
— Syn. Vedslicka.
VEDSKJUL, n. 3. Skjul, der ved förvaras.
VEDSKUTA, f. 4. Skula, lastad med ved,
eller som i allmänhet begagnas för transport
af ved.
VEDSTICKA, f. 4. (fam.) Se Vedpinne.
VEDTRAFVE, m. 2. pl. — trafvar.
Upp-trafvad stapel af ved.
VEDTRÄ, n. 4. Klufvet mindre stycke af ved.
VEDYXA, f. 4. Yxa, som begagnas lill
vedhuggning.
VEF (e slutet och långl). m. 2. pl. vefvar.
Handtag, hvarmedelst något kringvrides. Vefven
på en slipsten. Draga vefven, kringvrida den;
(fig. fam.) hafva tyngsta bördan af ett arbete.
VEFBÅT, m. 2. Båt, som forlskaffas genom
vefning. Jfr. Vefslup.
VEFLA, vèvla, v. a. 4. (sjöt.) V. vanten, förse
dem med veflingar.
VEFLING, vèvlinng. m. 2. (skepp.) V-ar
kallas linor, som med halfstek äro fästade tvärs
öfver vanten.
VEFNING, f. 2. Handlingen, då man vefvar.
VEFPOSITIV, vèvpositfv. n. 3. o. 3. Litet
porlativt positiv med mekanik, så inrättadl, att
det spelar vissa stycken, då man vefvar derpå.
[-HL]
VEFSLUP, m. 2. Slup, som fortskaffas
medelst å sidorna anbragta hjul, hvilka sättas i
rörelse genom vefning.
VEFSTÅNG, f. 3. pl. — slänger. Vef, som
utgöres af en stång.
VEFTA, se Vifta.
VEFTOFFER, vèfftå Tr, n. 3. (bibi.) Offer,
som viftades mot alla fyra väderstrecken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
