Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Å - Åstadkomma ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
728 ÅST ÅTE
d. Löpa å. i ogjordl väder. Del bar d. för
honom.
ÅSTADKOMMA. å’stadkå’mma ell.
åstadkomma, v. a. 3. (böjes som Komma. Egentl.: Komma
å siad) Tillvägabringa, verka, förorsaka,
föranleda, uppväcka, anstifta, anskaffa. Del är del
högsta konsten kan å. Å. tvist, gräl, strid.
Å. penningar.
ÅSTAK, n. 5. Tak med kroppås.
ÅSTEG EL. n. 5. Tegel lagdt öfver en takås.
ÅSTUNDA, v. a. i. (af gamla ordet Slund,
åtrå) Hafva begär till; yttra önskan, begäran om
något. Å. elt samtal. Jag å-r all få veta...
Få allt hvad man å-r. — Syn. Åtrå, Begära,
Önska.
ÅSTUNDAN, f. sing. indef. Begär efter något;
yttrad önskan, begäran alt erhålla något. Jag
känner ingen å. efter dricka. Hans d. kan ej
beviljas. — Syn. Se Begär
ÅSTÄCKNING, f. 2. Betäckning öfver en
takås.
o ÅSYFTA, v. a. 4. 4) Hafva till sigte, lill mål.
Åtgärd, hvarmed å-s lindring i de fattiges
nöd. A. en förändring. — Syn. Afse,
Beafsig-liga. — 2) Hänsyfta,oanspela på. Å. en attmänt
känd händelse. — Åsyflande, n. A. o. Åsy
fl-ning, f. 2.
ÅSYN, å’sy’n, f. sing. Syn af elt föremal,
anblick. Vid å-en af detta missfoster. Vid hans,
hennes å. Vid denna å. Hvilken å.! I
fiendens å. 1 min, din å. I allas, i hela
verl-dens å. Komma i hvarandras å., så att man
får se hvarandra. Vara i hvarandras ä., vara
så nära, att man kan se hvarandra. Gå ur min
d., gå bort ifrån mig.
ÅSYNA, asy’na, adj. oböjl. Å. vittne, som
med egna ögon sett, hvad det omvittnar.
ÅSÄMJAS, v. d. 2. Sämjas, öfverenskomma
om. Brukas mest i rältegångsspråket.
ÅSÄTTA, v. a. 2. (böjes som Sälta) Påsätta.
A. märke, med märke beteckna. J. värde pä
någol, bestämma visst värde derför. — A salt,
part. pass. Å. stämpel. Å. värde. — Åsä
Ilande, n. 4.
ÅT, prep. (moes.göt. Al; isl. Ad; fornt. Az)
4) Tjenar som belcckningsord för dativ. Gifva,
skänka, hämta, skaffa åt någon. Säg ål
honom del. Arbela, skrifva ål någon, för någons
räkning. — 2) Betecknar rörelse till en ort,
riktning åt ett håll. Fara ål staden. Vägen ål
Stockholm. Al alla håll. Ål norr, åt söder.
Ål andra sidan. Fönslrel går ål galan. Ål
vensler. ål höger, ell. venster ål, höger åt.
Vrida al sig, ål venster. Gä ål skogen, drag
åt bläkulla, ål helvete, ål fanders! drag för
fan i våld! svordomsuttryck i det lägre språkei,
då man ultrycker sitt ogillande, missnöje med
hvad någon yttrat, begärt, o. s. v. — Ingår i
åtskilliga sammansättningar, såsom: Norrål.
söderål, hilål, dilål, häråt, m. fl. — 3) Antyder
närhet till elt visst ställe. Smal ål ändan. Ål
loppen lill. — 4) Utmärker närmande lill en viss
tid. Del lider ål aftonen, ål nallen. Ål
vintern, fram ål vinlern. Al ärel (egentl. ål åre),
nästa år. — 5) Brukas i åtskilliga talesätt. Maka,
jemka ål sig, lemna rum invid sig åt cn annan.
Del är ej å l, det är ej värdt, löuar ej mödan.
Fägna, glädja sig ål något, öfver något. Hvad
går å l dig ell. hvad kommer å l dig? hur är
det fall med dig? När febern är al honom,
när han har anfall af feber. Han har varit åt
mig flera gånger, aniasiat mig <5cc. Gå illa åt
någon, illa, hårdl behandla, bemöta, hålla efter
någon; strängt examinera någpn, så alt han ej
kan svara; lexa upp, o. s. v. Se f. ö. de ord,
med hvilka åt utbildas. — Adv. Del är ej å’t,
ej värdt ål, det är ej värdt, lönar ej mödan,
t. ex.: Del är ej ål all skrifva. Hvad är del
ål? hvad Ijenar del till? Gå al, förbrukas,
blifva slut, t. ex.: Del går myckel papper ål;
äfv. omkomma, dö, t. ex.: Jag hade sä när gått
ål af skratt. Klämma at, klämma till hårdt.
Se f. ö. Bära,o Göra och de ord, med hvilka ål
utbildas. — At ingår äfven som suffix i åtskilliga
sammansättningar, såsom: Efteråt, mcllanåt. Se
dessa ord.
ÅT, n. 5. Något som förorsakar kläda. Se
äfv. Klåmask.
ÅTAGA, v..a. 3. (böjes som Taga) Å. sig
någol, förbinda sig. lofva all göra, utföra något;
äfv. ikläda* sig, underkasta sig, t. ex.: Å. sig ett
arbele. A. sig ens försvar, ens sak. A. sig
en skuld, en förbindelse, ansvaret för något.
Jag ålager mig det. Jag ålager mig all
öf-verlala honom.
ÅTAGANDE, n. 4. 4) Förklaring,
tillkänna-gifvande, hvarigenom man åtager sig någol. Å.
af cll uppdrag. — 2) Hvad man åtager eller
ålagil sig. Fullgöra ell å.
ÅTAL, å’lål, n. S. 1) Anklagelse vid domstol
(på embetes vägnar). Anställa å. emol någon.
— Syn. Se Anklagelse. — 2) Klander.
Blottställa sig för ä.
ÅTALA, v. a. 4. o. 2. 4) Göra *något till
föremål för anklagelse vid domstol. A. en
lagöfver-trädelse. — 2) Klandra, tadla, tala opå något.
ÅTALAN, f. sing. indef. Se Åtal. Lemna
utan å., låta passera, lemna ostraffadt. — Syn.
Se Anklagelse.
ÄTALARE, m. 5. Den som åtalar något. —
Syn. Se Anklagare.
ÅTANKA, å’tånngka, f. sing. ell. ÅTANKE,
m. sing. 4) Tänkande på något. Vid å-n på
allt, hvad som händl mig. — 2) Minnesgod
välvilja, ynnest. Hafva, behålla någon ell.
något i å. Jag ber all fä blifva i gunslig å.,alt
få komma i ä.
ÅTBINDA, v. a. 3. (böjes som Binda) Se
Tillbinda.
ÅT BÄR A, v. n. 3. (böjes som Bära) 1)
Inträffa, foga sig. råka all hända. Om så skutte
å.. all..., i den händelse alt... Om så illa
ålbär, om så olyckligt händer. — 2) Falla sig
lägligt, passa sig. När så ålbär, när tillfälle
yppar sig, när så faller sig. Allt som del åtbär.
allt efter omständigheterna. — För denna bem.
äfv. Bära al.
ÅTBÖRD, å’tbö’rd, m. 3. (cgenll. Albärd; isl.
Alburdur, af Bära sig åt) Rörelse med
kroppen, isynn. armar och händer, hvarmed någon
tanke, känsla, sinnesrörelse uttryckes. Göra cn
å. af harm, missnöje. Hafva tvungna,
till-gjorda, löjliga å-er.
ÅTDRAGA, v. a. 3. (böjes som* Draga) Hårdl
tilldraga. — Äfv. Draga al. — Åtdragande,
n. 4. o. Ål drag ning, f. 2.
ÅTECKNA, v. a*. 4. Se Påteckna. — A
tecknande. n. 4. o. Aleckning, f. 2.
ÅTEL, åTI, m. 2. pl. ållar. (af Äta) o Död
kropp, som ligger lill byte för rofdjur och fåglar.
Jfr. Luder. — Syn. As, Luder, Lockmat.
ÅTER, å’t’r, adv. (moes.göt. Aflar) 4)
Tillbaka. Gå, komma, vända å. Gifva å. Han
är redan å., återkommen. Jag har del å., bar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
