Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilskys Svenska Bilder. Av Henry Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henry Olsson
Blott någon gång från bladen ilar
En flygtig blick, brådmoget klok.
Så kyligt undrande den hvilar
På gråterskan i änkedok.
I nästa seen är hon den nykrönta
drottningen, omgiven av Vasatidens hela styva
guldstickade prakt, föremål för folkets
kärleksfulla beundran, främmande gesanters
lismande orationer och unga ädlingars
uppvaktning. Själva utmålningen av
ceremonien har ett gyllene ljus och en rikedomens
massverkan, som gör den till en slags
stormaktstidens motsvarighet till Pilos
gust avianska kröningstavla:
Riksförmyndarne, de gamle,
Lägga i den ungas händer
Frukterna af tolf års bragder,
Magt och skatter, nya länder.
Framför trapporna till tronen
Rad af hvita hjässor sänkes,
Som en silfverkrusad dyning
Böjs vid strand, der hvila skänkes.
Därefter följa de två slutscenerna,
avskedet från Sverige vid Brömsebrobäcken
och avskedet från livet i Rom med deras
gemensamma inskärpande att endast trohet
och kärlek till hemland och den ålagda
uppgiften ha bestående värde, det genomgående
temat i Svenska Bilder som här endast
fått en mera sinnrik och grandios
utformning än i de flesta övriga. Naturligtvis
ligger också diktens tyngdpunkt på dessa
tvenne senare avdelningar —• tredje sången
med dess okonstlade, folkligt rättframma
känsla, så väsensskild från den förstas
majestätiska rytmer eller den sistas oroliga
feberhuttrande tempo, var den först
tillkomna — men jag har för en gångs skull
velat framhålla den artistiska finessen,
penselföringen och accessoarerna i dessa
historiemålningar, som ju äro mera samtida
med J. P. Jacobsen än med Runeberg.
En magistral dikt är som bekant också
Olof Rudbeck, vilken såsom inledning till
Snoilskys sociala diktskede även har en
viktig personlig innebörd. Som storslagen
kulturpersonlighet och pliktmedveten
medborgare i den svenska stormaktsstaten
möter oss denna Rudbecksgestalt — dikten
har ett patetiskt-heroiskt drag i stil med
själva epoken — men vad som förhärligas
är dock icke något braskande
Narva-dåd i blixt och dunder utan
handlingsmodets och offersinnets bragd, den
flärd-fria självförglömmelsen. Endast den starke
åldringen, som förmår sätta låga mot
låga, kan vid domkyrkobranden tygla det
rasande elementet. Från Gustavianums
glödgade takplåtar, där han valt sin post,
leder han som en fältherre
släckningsarbetet. Ur folkhopen når honom ropet att
hans eget hus i Svartbäcken brinner, men
till svar ger han endast: »Mitt hus kan få
brinna, men icke min kyrka!» Det var det
slutliga resultatet av gigantiska
forskarmödor, hans Atlantica som gick upp i lågor:
Hans lefnads gärning var ett fragment,
Hans rygtes tempel till stoft var brändt,
Atlantican kom till korta.
Det svällde en tår bak hans ögonlock;
Han log ändock —■
Den flygtiga skymten af svaghet var borta.
Och så följa dessa stillsamt behärskade
ord som besegla den fullkomliga segern över
ali kvarlevande själviskhet och på en gång
lyfta den gamle halvförvridne patrioten,
som Snoilsky i ett brev kallar honom, upp
till storhetens höjder: »Stor sak med mig!
Men kyrkan, den riksens klenod, hon är
räddad.»
Angående poemets konception kunna ett
par iakttagelser tillfogas. Vad som gjort
Rudbecks helgjutna offergärning så
levande för Snoilsky är i själva verket hans
egen tvekan och vacklan, då det gällde att
kasta sig i den sociala tendenspoesiens
armar, det är Rudbecks förebildliga mod som
givit honom de stora måtten i skaldens
fantasi. Ur mera inskränkt historisk
synpunkt har ämnet emellertid också
levandegjorts genom Snoilskys bibliofila
samlarintressen. Han ägde själv ett ovanligt full-
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
