Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Efterkrigslitteraturen i Frankrike. Av E. Bendz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efterkrigslitteraturen i Frankrike
Av E. Bendz
». . . cette époque d’ après-guerre, toute de
ver-Uge, d’imprévu, de sensations fortes, de virages
violents, de changements de vitesse, ne
res-semblera à aucune autre.»
Raymond Hesse.
-sJl-NATOLE FRANCE berättar på ett
ställe, hur Sir Walter Raleigh en dag från
sitt fängelsefönster i Towern blev vittne till
ett slagsmål. Raleigh menade sig ha fått en
ganska tillförlitlig bild av spektaklet. Vid
samtal med andra iakttagare visade det sig
emellertid att uppgifterna om förloppet
varierade rätt betydligt. Sir Walter tog sig så
nära detta drastiska bevis på våra sinnens
bedräglighet, säger France, att han
omedelbart kastade på elden några band av
en världshistoria han plitat på i åratal
med den motiveringen att då våra
möjligheter att komma till en riktig uppfattning
även om ganska enkla och närliggande ting
äro så ringa, vår kunskap om mera
invecklade eller avlägsna tydligen är ännu mera
illusorisk.
Den lilla anekdoten rann mig i minnet, då
jag ungefär samtidigt mötte två alldeles
motsatta omdömen om den företeelse, som här
skall sysselsätta oss — litteraturen i
Frankrike efter världskriget. Det ena — av Barbusse
— hade följande lydelse: »Detta myllrande
erbjuder anblicken av ett enda stort kaos, en
förvirrande och brokig oordning, tusen
oförenliga och sinsemellan skilda strävanden, ett
underligt mischmasch av gamla
uttrycksformer och nya ansatser.» Det andra åter:
»Om anarki betyder virrvarr, oordning och
brist på sammanhang, gör man säkerligen
orätt i att använda denna term» (Duhamel).
Här ha vi alltså det Raleighska »tumultet»
i full gång och två särdeles vittnesgilla
iakttagare, som båda förmodligen ansågo sig
tala av välgrundad övertygelse: den ene ser
virrvarr och förbistring, den andre en mening,
ett sammanhang. Vem har rätt? . . . Lika
slående är motsägelsen mellan de värde-
omdömen, som uttalas i ämnet. En svensk
recensent bedyrade på sin tid i en anmälan
av en liten populär uppslagsbok att den
litterära valutan i intet land är »underkastad
en så fruktansvärd inflation som i
Frankrike», och att »fransk diktning f. n. befinner
sig i en vågdal». Förf. till den kritiserade
skriften hävdade med samma trosvisshet
en rakt motsatt uppfattning: »den franska
litteraturen upplever f. n., om också icke
en storhetstid jämförlig med Ludvig XIV:s
epok, så dock en fruktbar jäsningstid». »Vad
är sanning?» kan man spörja med Pilatus.
Förhållandet är att redan vissa yttre
omständigheter försvåra ett opartiskt
bedömande. Även den något initierade måste här
beväpna sig med misstro och livligt
förnimma sin vanmakt. Dels har den årliga
bokproduktionen i Frankrike efter kriget
svällt ut till sådan omfattning att varje
enskild läsare är materiellt urståndsatt att
ta direkt kännedom om annat än en
försvinnande del av denna mängd tryckalster. (Man
kan göra sig en föreställning om
litteraturtillverkningens absoluta dimensioner, då man
läser följande: »Jag kan säga att jag för min
del ger ut ett arbete av femtio, som
erbjudas-mig, och jag förmodar detsamma gäller mina
kolleger.» Uttalandet stammar från Bernard
Grasset, som bekant en av den franska
bokförlagsindustriens ledande män.) Dels
har genom förlagsverksamhetens
merkantilisering en mångfald hinder rests i vägen
för den som söker pålitlig upplysning:
monopolsträvanden, systematisk spridning av
sensationell och undermålig lektyr,
presskritikens falhet etc. Hur kan den
oskuldsfulle bokköparen bli annat än bortkollrad,
då hans öga i varje nummer av ett otal
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
