Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Har rie
i present av naturen: hennes prosa är sakligt
laddad, svårmotståndligt suggestiv, tar väl
till vara ovanliga personliga resurser av
bistert löje och hetsig känsla. Men en sådan
present kan slarvas bort, och det sker ibland
i den nya boken. Syntaxen kräver en viss
elementär respekt även av revolutionärer
— både Marx och Lenin och Barbusse ha
lydigt underkastat sig långt mer tyranniska
grammatiker än den svenska: men Moa
Martinson generar sig inte för så lite. Hon
har ingenting emot invecklade
periodbyggnader, men ofta nog krånglar hon till dem och
klumpar ihop dem till fullständigt
vanskapliga syntaktiska monstra, där läsaren varken
vet in eller ut. Vidare gäller det som absolut
lag att undvika låneord så långt som möjligt
och att använda dem korrekt där de äro
oundvikliga. Moa Martinson gör ingendera:
något vagare än hennes användning av
älsklingstermen »vag» kan knappt tänkas — ibland
tycks den inte ha någon mening alis, utom
att göra det hela litet finare. Denna
författarinnans personliga stil skulle inte fara det
ringaste illa av att underkastas en
gammaldags kriarättning t. ex. på förlagets
korrekturavdelning. Även kompositionen i »Sallys
söner» kan vid första påseendet ta sig slarvig
ut: boken kan verka som en serie fristående
berättelsefragment inom en ramhistoria. Detta
visar sig dock vara ett medvetet och
träffsäkert konstgrepp: de olika öden, som följas
en bit på väg, utstråla alla från den
maktfulla och raka centralgestalten, Sally själv,
och hon imponerar lika ovillkorligt här som
i den förra boken. Giftermålet med bonden
på Vide gav henne icke lycka. Kapitlen om
hennes leda och anfäktelser äro skakande,
men läsaren bevarar känningen med de
maktreserver hos henne, som dock komma hennes
livsslut att se ut som en seger. Nästa
generations öden få ge den vidgade utsikten över
samhällets proletära skikt. Gigolons historia
ger kanske icke intryck av påtagligare
realitet, och episoden om den imbecila flickan,
som blir med barn, är nog ett överansträngt
kraftprov i det otäcka: direkt orimlig är
hatbilden av den kvinnliga frälsningssoldaten,
som vägrar besöka sin okristliga mor på
hennes yttersta. Men det finns i berättelsen
om sönerna två praktstycken, där Moa
Martinsons äkta konst kulminerar. Det ena är
kapitlet om de glada verkstadskamraterna
med grammofonen, deras kraftmätningar
med arbetsledningen och omsider gängets
tragiska upplösning; det är med sin
munterhet, harm och sorg tills vidare den enda stora
skildringen av ett proletärt kollektivum på
svenska. Det andra är berättelsen om
fiskardrängen på skärgårdsön, som går till botten
när han köres iväg att hämta smuggelsprit
i stån till påspädning av husbondens
fler-dagarskalas. Avsikten har nog varit att
argsint protestera mot Albert
Engströmsromantiken: mästaren själv borde emellertid
högt skatta denna bistert sannfärdiga tavla
av ruskig och tryckande svensk fattigdom i
kvava stugor på karg granitgrund, där unga
människors parbildning endast kan driva
fram någon enda tynande och fort
nertrampad blomma av blek lyrik. I dessa båda
kapitel ger en rikt begåvad författarinna av
sitt bästa.
Till den samhällskritiska diktningen måste
även i viss mån räknas Harald Beijers
andra roman i ordningen. Det är sant, att
Beijer är mycket angelägen om att icke
uttryckligen engagera sig i något parti eller
identifiera sig med någon samhällsgrupp:
det är hans nödvändiga attityd att hålla
berättaren utanför och ovanför striden mellan
människorna, på den distans som
möjliggör överskådlighet. Att han icke vill
uppträda som part i något mål, markerar han
fortfarande genom att förlägga berättelsen
även i yttre måtto på avstånd från vår egen
aktuella miljö —denna gång dock icke i tiden,
utan i rummet: händelserna tänkas
försiggå i ett allmänneligt mellaneuropeiskt land
med en världsstad och många storstäder och
väldiga patriarkaliskt styrda jordagods i
de östra delarna; landet är dessutom
besegrat i ett världskrig, varvid monarkien
störtades: ett stridbart parti under en
avgudad ledare arbetar på att omskapa dess
republikanska statsskick till diktatur.
Knepet går alltså inte längre: Harald Beijer
bemödar sig visserligen med nästan
pedantisk envishet att hålla sin miljöskildring så
abstrakt att han kan svära sig fri från alla
identifieringsförsök; men varken i stora drag
eller i detaljer förmår han undandölja sin
f. ö. mycket ingående sakkunskap om den
slutande Weimarrepublikens Tyskland och
Berlin. Icke heller lyckas han längre helt
maskera sin emotionella inställning under
den koncist refererande, skenbart isiga
krönikestil med tycke av norröna ättsaga,
som han är ensam om i svensk diktning —
och som med sin drivna virtuositet icke lär
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
