Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svensk biografi. Till ett hundraårsminne. Av Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk biografi
dock av den typ, som är den moderna
engelska, och som fick sitt första förnämliga
exempel i Lockharts Walter Scott.
Warburgs verk om Rydberg och Snoilsky ha
närmast Life-and-Letters-typen. Söderhjelms
om Runeberg och om Levertin äro både
biografiska och litterära, Bööks om Tegnér
och Stagnelius så ock, det förra en torso,
men en mäktig. Lamm har i sina böcker
om Dalin och Oxenstierna skjutit åt
sidan det biografiska, och det kan spörjas
huruvida icke detta haft sina följder för
den litterära karakteristiken. — För de
stora monografierna skola bilderna i litet
format icke glömmas, Schiicks med raska
och fasta drag, Levertins och Bööks mera
nyanserade. Det är icke minst i dessa det
stilistiska mästerskapet lyser.
De områden av det andliga livet som ha
frändskap med litteraturen uppvisa också
många biografier över konstnärer och
kyrkomän, även vetenskapsmän, ehuru mera
ojämnt. Linné står i en rang för sig —
honom ägnas t. o. m. en särskild årsskrift —,
medan Berzelius fått den ståtligaste
monografien. Vid dessa kan jag ej dröja; jag
måste — ehuru med en förklarlig tvekan —
åtminstone beröra det viktigaste facket —
den politiska historien.
De svenska historikerna ha följt Geijer;
deras intresse samlar sig på statens liv, och
även då de haft känsla för individerna, har
gåvan att teckna dem varit sällsynt.
Kungarna ha de icke kunnat komma förbi, men
bilderna av dem, sådana de inpräntat sig hos
gemene man, stamma nog snarare från
skalderna, Karl XII från lyrikerna, Erik XIV
från dramatikerna. Den förre har med
förkärlek omhuldats av forskningen, särskilt
genom Karolinska förbundet med dess
årsbok — varför har icke även Gustav Adolf
fått en sådan? De flesta monografierna åter
ha ägnats Gustav III; Levertins är litterär,
Schücks mycket personligt hållen, medan
Stavenow ger regenten. De båda sistnämnda
förete en karakteristisk metodisk motsats,
av särskilt intresse för oss, givetvis icke
utan samband med syftet: Schück bygger sin
kraftigt färglagda skildring på memoarernas
anekdoter, Stavenows med mera diskret
men fast dragna linjer har icke en sådan,
överhuvud blott ett citat (ur ett brev från
Lovisa Ulrika). En stark motsats präglar
också de båda senaste monografierna, Curt
Weibulls över Kristina briljant, fängslande,
31 — Ord och Bild, 441c årg.
H:
Elof Tegnér.
men knappast psykologiskt övertygande,
Ahnlunds över Gustav Adolf försiktig i sina
slutsatser, stark i sin saklighet, med varm
känsla under.
Våra statsmän nedanför tronen vänta
ännu sina porträtt, även de största. För en
mansålder sedan betecknade Schück Elof
Tegnérs verk om Armfelt (tre band 1883—
87) såsom »den förnämsta biografi vår
litteratur äger». Varför har just Armfelt nått
denna ära? Därpå kan svaras först att
författaren hade riktat in sina forskningar
på den gustavianska perioden, som för
honom låg i det solsken farfadern skänkt,
och därtill att här förelåg ett sällsynt
rikligt material — så rikligt att våra dagar
fått ett kompletterande verk i fyra band
(från finländskt håll och därav motiverat).
Oss förefaller nog personen för liten för dessa
dimensioner. Hans fel och felsteg äro icke det
avgörande — dem ville Tegnér icke dölja —
men strukturen i intellekt och karaktär är för
svag. Armfelt tedde sig för tidigare släktled
såsom en Alkibiades, den mest lysande
figuren i ett lysande tidevarv, hans levnad
var »en riddarsaga från rococon». Han var i
alla fall en grand seigneur, som spelade
en roll på världshistoriens teater, och denna
europeiska seen har utövat sin lockelse på
Elof Tegnér, själv en verkligt förnäm person,
en aristokrat i andlig nobless och i yttre
hållning. Det präglar ock hans distinguerade,
något akademiska prosa.
Att Armfelt fått ett så magnifikt minne
är icke att beklaga. Hade det blott följts av
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
