Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Världskonsten genom norska ögon. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
Skandinavien vet av. Det finns intet av
snobberi eller ofriskhet i den lexowska
framställningen. Han söker efter det äkta och
vill ej, förefaller det, vara av »avvikande
mening» pä grund av Originalitätssucht, ehuru
han naturligtvis också förbehåller sig rätten
att tycka själv. Det är ej många konstnärer
som stå sig genom tiderna; ej ens de riktigt
stora kunna vi alltid älska med den första
kärlekens värme. Låt vara att det låter illa,
men det finnes för konstnärerna av alla tider
en andlig fondbörs, och konsthistorikern
måste nu ha reda på att »le dix-huitième siècle»
är något i sjunkande och att detsamma gäller
J. F. Millet, om också prisnivån fortfarande
är lika hög, åtminstone proportionellt sett.
Han måste veta, att modernismen är i
sjunkande både på den andliga och den materiella
konst börsen. Sedan får han personligen i alla
dessa fall finna dessa fakta alltefter
omständigheterna ledsamma eller glädjande.
Sidorna om Millet äro mönstergilla,
rättvisa, klargörande. Han är nu i konstkretsar
litet omodern, men Lexow säger: »Fremtiden
vil sannsynligvis avgjöre striden til fordel
for Millet; han vil bli opfattet som en stor
og særpreget kunstner, som godt kan
undvære de spesielle artistiske egenskaper, som
man har frakjent ham. Eller rettere: man vil
komme til å forstå, at en kunstner av hans
type er en udelelig enhet.»
Ovan har sagts, att Lexow till och med ej,
som fallet har varit med så många nordiska
konstförfattare, är orättvis och snål mot
den tyska konsten. Han går så långt, att han
i min tanke är rättvis t. o. m. mot Arnold
Böcklin, som nu i Tyskland av nästan alla
konstförfattare får en förkrossande dom.
Man kan ju ej neka till, att dennes färg ofta
är jolmig, att hans vatten liknar
kopparvitriol, men dock får man nog erkänna, att
Lexow har rätt, då han säger: »Man må dog
kunne slå fast, at han er en av det nittende
århundres mest særpregede og suverene kunst
-nerpersonligheter, en maler med en rik
billed-dannende fantasi, som ingen kan gå helt
likgiltig forbi.»
Lexow tyckes anse — och hur djupt rätt
träffar han ej i detta —, att »skolan»,
»riktningen», är litet gentemot personligheten. Han
säger om impressionismen: »Det er
forståeligt, att det gikk med impresjonismen som
det går med alle nye retninger, der bygger
på et snevert program: i samme öjeblikk
metoden er blitt tilgengelig for alle taper den
sin betydning; den byr ikke lenger
problemer for den skapende kunstner. Vi står her
overfor et eksempel til stilhistoriens
tra-gikk — at ingen sannhet eier evig aktualitet.
Det betyr ikke at den ene retning er ’god’
og den anden ’dårlig’. I virkeligheten er det
hele såre enkelt: Når spillet er vunnet, er
også spillet til ende.»
Författaren är mästare i att säga det
»rammende» ur egen fatabur, men han drager
sig ej för att använda träffande citat. På
de förträffliga sidorna om Rodin talar han
om den nu trettiosju år gamla statyn av
Balzac, ett konstverk som kommit så mycket
buller åstad. Den store konstnären och
lysande författaren Christian Krohg yttrade
om denna staty: »Den virked som et Lyn.
Det vældige Hoved med sine dybe
Afgrunds-øine, hvorover Panden springer frem som en
Klippe, er kastet tilbage lidt frækt men med
et Udtryk af Stolthed, der ligner en Guds
Stolthed.»
I ali historisk framställning blir det för
en författare, om han ej är alltför
självbelåten, något litet löjligt och docerande, då
han sätter betyg för de figurer han skriver
om, i kunskap, flit och uppförande: Napoleon
A, A, C etc. Lexow hör ej till sådana och ej
heller till dem som ta och ge, så man ej får
något slutresultat. Han har hela tidenen
vördnad för det irrationella och unika hos
personligheten och en känsla av att ej sitta inne med
det absoluta, som gör att man gärna lyssnar
till honom och bra ofta samtycker
reserva-tionslöst till vad han säger. Hans ord om den
äktdanske målaren Ring äro i det avseendet
typiska: »Så enkel, så beskeden og så
selvföl-gelig virker L. A. Ring, at månge går hans
verker forbi. Men har man en gang fått öinene
oplatt, kommer man atter og atter tilbake
til ham, og det ender med at han blir stående
for vår bevissthet som en av tidens
betydeligste kunstnerpersonligheter, på linje med
Skovgaard og Hammershöj.»
Med särskilt intresse ser man på, hur den
norske författaren behandlar vår svenska
konst från det sista halvseklet. — Har man i
England reda på eller bryr man sig det allra
minsta om, huru engelsk konst under nyare
tider utanför det egna landet anses ? Samma
fråga kan man ställa till italienarna och
tyskarna, då det är fråga om deras konst under
det sista halvseklet och hur den betraktas i
andra europeiska länder. Det är egendomligt,
att vår tid, konsttidskrifternas och de interna-
498
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
