Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Richard Aldington. Av E. Bendz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Richard Aldington
förstånd och en oändlig förmåga att låta
bedra sig av fruntimmer, i synnerhet av den
änglarena engelska typen.» Han vägrar platt
att tro på den där berömda ärligheten
— fair play —, som gärna brukar framhållas
som en specifikt anglosaxisk dygd: »En
nation av sjömän och sportsmän utmärker
sig helt naturligt i den dubbla konsten att
överge ett sjunkande skepp och sparka en
fallen motståndare.» Paradoxmakeri, om man
vill, ett behov att chockera, men den fräna
tonen tyder på att det inte bara är skämt.
Samma syfte spåras i den milt raljanta
karakteristiken av hjältinnan i »The Colonel’s
Daughter» (1931). När han skriver t. ex.:
»Georgina var den något oansenliga frukten
av deras kyska kärlek — ett under att hon
inte föddes med rävsvans», eller delger oss
hennes tankar om en annan person i romanen
på följande sätt: »Hans erkända avsky för
att döda och den omständigheten att han
hellre satt stilla och pratade än sprang efter
bollar hade gett henne en förutfattad mening
om hans intelligens; en sådan man, det kände
hon, måste vara ryggradslös och oduglig, om
också inte rent degenererad», så är det mindre
henne han vill åt än den form av inskränkthet
hon naivt och omedvetet representerar —
den övertygelsen att en människas värde
egentligen sitter i extremiteterna.
Här som på andra punkter sluter han sig
till den redan långa raden av yngre skribenter,
som satt till sin uppgift att med satirens
eller den öppna anklagelsens vapen väcka den
brittiska nationen till insikt om lägets allvar
och mana till självrannsakan och en ordentlig
utvädring av förkrigssamhällets unkna luft.
Ibland är gycklet godmodigt, som då han
låter någon enkel individ pösa över av
patriotisk egenkärlek: »Lita på det, Mr Raper, det
finns inga träd i världen som gå upp emot
engelska träd»; »Engelskt väder, herrn, det
finns inte dess make.» Giftigare är gadden,
då den träffar sitt mål en passant, försåtligt
inlindad i en och annan oskyldig detalj:
»Det var ett nyttigt utomhusjobb han fått,
särdeles lämpligt för män med
gymnasiebildning eller för annan obildad person med
bortskämda vanor»; »Det beslöts att Georgie
skulle lära sig måla av Coz, och att hennes
tavlor, om de blevo nog dåliga, skulle skickas
in till Konstakademien.» Ironien är
emellertid ett stridsmedel av begränsad effektivitet.
Den välter inga murar i vår tid; publiken är
för tjockhudad. Aldingtons taktik är i regel
det raka angreppet, det blodiga hånet, det
mördande invektivet, en karikatyr i djärva,
breda stråk, en uppgörelse på kniven med
allt som är en styggelse för hans sunda
instinkter, hans ärlighet och rättskänsla, hans
humana livsideal.
Ingen har gett en anskrämligare bild av
de horder av s. k. frigjorda kvinnor, som
begagnade sig av den allmänna villervallan
under kriget och släppte sina drifter lösa
under sken av att kämpa för sitt köns
likställighet och främja sina »kulturella»
intressen. Lika obarmhärtigt gisslar han dessa
sedlighetshyenor, som förfölja varje äkta
känsla med sitt hat, så snart den vågar sig
utom lagens råmärken. Vulgära manslukerskor
av typen Isabel Winterbourne (»Death of a
Hero»), skenheliga ragator som Mrs
East-court («The Colonel’s Daughter»), bornerade
och struntviktiga borgarmadamer å la
Mrs Morison (»Women must work», 1934),
poetissor, överklassäckel och
välgörenhetsfruntimmer — han avskyr dem alla så
hjärtligt som endast den maskuline mannen
och födde kvinnoälskaren avskyr det som
kränkt hans intimaste instinkter. Komiken
är nog så verkningsfull i dessa
karakteristiker och situationsbilder, men det satiriska
momentet är alltid det övervägande: Julia,
i »Yes, Aunt» (»Soft Answers», 1932),
»tillhörde en jämförelsevis talrik klass av
kvinnor, som ärvt en del pengar, men inte nog
för att göra sig bemärkta genom
negerälskare eller för att köpa en titel.»
Constance, i »Now lies she there» (ibid.), — en
toka, som rikedom och tygellöst leverne
bragte i olycka, — »tog av sig hälften av
sina kläder och satte sig att kyssas i knät
på en otäck ung jude, som hade skrivit en
bok, som var för oanständig för att tryckas
t. o. m. i Dijon, och som Constance därför
höll för ett stort och misskänt snille». Partisk
för sitt eget kön är han ännu mindre. Den
förvekligade manstyp han förlöjligat i esteten
och bokmalen Purfleet (»The Colonel’s
Daughter») — ett kräk i den »finare» genren — är
honom lika vedervärdig som den motsatta
ytterligheten, dessa »neanderthalare och
babianer i sporrar», som han annars med
förkärlek satiriserar. En »intellektuell», bevars,
Purfleet, en medlem av den »andliga eliten»!
Men han vet precis vad den sorten går för;
han har studerat dem inifrån, dessa
förmenta representanter för den »högre
kulturen», och gör sig f. ö. inga illusioner om deras
553
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
