Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
OREGON OCH WASHINGTON’.
och detta var den besvärligaste delen at’ vår resa. Med tanken
på drifsanden, klipporna, forsarne i Columbia-floden samt
af-grunderna, strömmarne och snåren i Cascade bergen synes det
otroligt, att vi med våra utslitna och illa medfarna djur
någonsin kunde hinna vår bestämmelseort. Den 5 oktober anlände
vårt lilla sällskap, uttröttad t, trasigt ocli hungrigt, till
Willamette-fallen. Här bodde åtskilliga medlemmar af
metodist-missionen, ocli ett sågverk var under uppförande på ön. Från
fallen till Vancouver var en obruten vildmark, och samfärdseln
förmedlades uteslutande genom båtar och kanoter på floden.
Söderut fans intet tecken till civilisation, förrän vi nådde French
Prairie, hvarest några farmar sköttes af personer, som förut
arbetat för Hudsonbay-kompaniet. 15 mil vester om fallet hade
några få farmare slagit sig ned. Inom det nuvarande Yamhili
county bodde 8 nybyggare. Söder om Salem funnos inga
ny-byggen på östra sidan om Willamette-floden. I dalen bodde
12 eller 15 metodistmissionärer, de flesta gifta. Några bodde
vid fallen, andra i Salem och andra på missionsfarmen 10 mil
nedom Salem, midt emot det nuvarande Wheatland. På dessa
platser fans godt om arbete, och betalningen erlades i form af
mjöl, virke, hästar, boskap m. m. Penningar funnos icke i
landet. En mans finansiella ställning beräknades efter antalet
(D
hästar och kreatur, som han egde, samt hans kredit i
Hudsonbay-kompaniets eller missionsbutikens böcker. Verktyg och redskap
voro sällsynta. Inga vagnar funnos i landet. Kärror af den
mest primitiva beskaffenhet användes. Marken plöjdes med
träplogar; för att få säden tröskad, lade man den på gärdsel och
lät hästar trampa på den. Sedan rensades den genom att
skakas i vinden och forslades slutligen i båtar till Vancouver att
säljas. Våra kläder kommo till största delen från
Hudsonbay-kompaniet, voro alla af en och samma storlek och sades vara
gjorda att passa dr McLaughlin, som var en ovanligt stor karl.
Stöflar och skor voro svårare att få än någonting annat; hvad
mig sjelf angår, hade jag i två års tid ingenting annat på mina
fötter, hvarken sommar eller vinter, än hjortskinns-mockasiner.
Likväl har jag aldrig i mitt lif varit friskare än då; åtskilliga
af vårt sällskap, ungefär en tredjedel, missnöjda med vintern
och ovilliga att invänta sommaren, beslöto att tidigt på våren
1843 flytta till California. Det sades om somliga af dem, att
de aldrig stannade längre på ett ställe, än tills de förtjenat nog
att fara till ett annat. Och särskildt var der en familj, som
påstods ha bott i sin vagn i öfver 20 år, dröjande på en plats jemt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
