Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torquato Tasso, af Goethe, öfversättning - Tredje akten - Fjärde scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett stycke här, ett stycke där. Han kommer
Ej från en resa åter då ej säkert
En tredjedel utaf hans saker fattas.
An stjäl hans dräng från honom. Så, Antonio,
Man nödgas året om för honom sörja.
ANTONIO.
Och denna omsorg honom gör mer älskad,
Den sälle ynglingen, hvars fel och brister
Man kallar dygder, hvilken skönt man unnar
Att leka gosse fastän redan man,
Och att sig rosa af sin hulda svaghet!
Du måste mig förlåta, Leonora,
Om litet bitter också nu jag blefve.
Du säger icke allt, ej hvad han djärfs,
Och ej att han är klok, mer än man anar.
Han skryter af två flammor, ömsom knyter
Och ömsom löser knutarna; och vinner
Med slika konstgrepp två så ädla hjärtan!
Kan man det tro?
LEONORA.
Se, det bevisar just,
Att det är vänskap blott som lifvar oss.
Och om nu äfven kärlek togs och gåfves,
Belönte vi ej rättvist så det hjärta,
Som helt och hållet glömmer sig och lefver
I hulda drömmars famn för vänskap blott?
ANTONIO.
Ja, skämmen honom bort allt mer och mer;
Hans själfviskhet för kärlek låten gälla
Och såren alla vänner, hvilka helgat
Åt er sin själ med trohet; bjuden villigt
Skatt åt den stolte och i stycken sliten
Förtrolighetens skönt tillslutna krets!
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
