Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men aldrig de hörde ett smärtans skri,
totalt voro mödorna spilda;
en bönesuck mängde sig aldrig i
min tungas hädelser vilda.
Jag öste mitt hån så isande kallt,
att fromheten fann mig gruflig,
i Satans gestalt, i Prometeus’ gestalt,
förblef jag densamme — okuflig.
Och lyfte jag stundom min länksmidda arm
till hot mot den signande prästen,
då bäfvade hafvets rullande barm
och jordens innersta fästen.
Så led jag, så stred jag i tusen år
i lidandet städs triumfator,
mer fruktansvärd, trots mina blodiga sår,
än himlarnes storimperator.
Och nu är^det världens senaste tid,
snart ståndar på evighetsnäset
vår sista, vår stora förbittrade strid,
där biter den gamle i gräset.
Se eldhanen flaxar kring världens hörn
och byggnaden störtar samman.
Och då stiger tankens frigjorda örn
mot skyn ur den rykande flamman.
Med dåvarande poliskommissarien Scher, som lefde och
regerade i staden inom broarne, hade jag en liten extra
sammanstötning vintern 1887. Kaféidkare Olsson, Svartmangatan 11, hade
innan han blef kafévärd varit skomakare och som sådan sytt
poliskommissarien ett par stöflar. Men den som glömde betala
stöflarne, det var poliskommissarien, förmodligen hade han
bespetsat sig på att få dem som något slags extra present därför
att kaféet låg inom det distrikt, hvarest hr Scher förde spiran
— den sortens folk vilja gärna smörjas om det skall vara
riktigt bra!
Om Olsson icke hade lust att »smörja» eller icke kände till
detta bruk, vet jag inte, men då skulden var ett år gammal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
