Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till Ludvika kom jag en vacker sommardag i augusti månad.
Först skulle det anskaffas plats för mötet, men det föll sig inte så
ätt. Till sist fick jag reda på att en liten björkdunge eller rättare
beteshage, som låg utanför prästgården, icke hade någon ägare.
Socknen låg nämligen i process med en af storkaxarne på
platsen, Roth tror jag han hette, om eganderätten till platsen. Under
tiden processen pågick hade prästen i församlingen, nu aflidne
kontraktsprosten Vahlbäck, lagt vantarne på beteshagen och
använde den efter godtycke.
Godt, tänkte jag, då lägger jag vantarne på den för ett
socialistmöte.
Men för att vara riktigt hygglig beslöt jag att gå in och
meddela prosten detta. Jag klef in på prästgården och träffade
på verandan ett par tre damer, gäster från Stockholm hörde jag
sedan sägas. Prästen var icke tillstädes, men bud gick in efter
honom. Hans högvördighet kom ut, men då han fick veta hvad
det var fråga om, blef han ursinnig.
Ja, jag skulle önska ni, käre läsare, kunnat bevittna den
scen som nu följde. Prostsjälen blef icke allenast topp tunnor
rasande, utan rent af vild. Först trodde jag att han hvarje
ögonblick skulle kasta sig öfver och misshandla mig, men så
galet blef det dock inte. Damerna skyndade att kila i väg till
ett närliggande rum och följde därifrån sakens vidare
utveck-ling.
Sedan prästen med lung-, ben- och armgymnastik arbetat
sig trött, gick jag bort och satte mig på en af de stolar, som
damerna vid sin flykt från verandan lämnat tom. Jag vet inte
hvad som tog vid prästen; antagligen blef han flat, ty han endast
stirrade på mig och teg mol stilla.
Det dröjde emellertid inte länge förr än han återfick
målföret, men nu var han ganska lugn.
— Har ni inte hört att jag inte upplåter platsen för något
möte åt er? sade han.
— Jo, ers högvördighet, svarade jag i det jag reste mig, det
har jag hört, men det hela måste vara ett misstag.
Prästen tittade forskande på mig innan han svarade. Han
hade tydligen inte klart för sig om min artighet att kalla honom
»högvördighet» var allvarligt menad eller ett hån.
— Ett misslag, upprepade han och såg frågande på mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
