Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Familjeförhållanden och umgängesvänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
sköna litteratur säges J. L. Heiberg utföra den roll, som
döden nekade Baggesen att spela till slut. Det vill säga:
han sträfvar att skapa en opposition mot Oehlenschläger
och har för att uppnå denna afsikt lyckats att skämma
publikens smak genom att under en längre tid vänja den vid
vaudeviller och andra små från franskan öfversatta
obetydligheter, isynnerhet af Scribe och Delavigne. Flere
omständigheter ha gynnat denna plan. Oehlenschläger åldras,
hans runas hänryckta vänner blifva städse färre, och det är
högst sannolikt, att Heiberg på en långsammare men
listigare väg skall uppnå hvad hans föregångare med större
talang ej förmådde uträtta. Oehlenschlägers själfkänsla,
som alltid varit stor, är nu större än någonsin; han har af
hat till tidens kabaler och förakt för vissa personer dragit
sig tillbaka från den plats, där han förr intog ett så stort
och ärofullt rum — teatern. Heiberg har nyligen blifvit
anställd som dess aflönade diktare med 1200 Rdrs lön och
vill väl söka hindra, att tragedien åter blir modern. Sådant
är förhållandet emellan dessa två, och det utbreder sitt
inflytande öfver alla, som förena sig under dessas fiendtliga
banér. Grundtvig, som en gång var gunstlingen hos den
bättre delen af den läsande allmänheten, är längesedan
glömd. Ingemann har upphört att skrifva sorgespel och
nyttjar sitt otium i det vackra Sorö, vid hvars riddarakademi
han nu är professor, till att författa historiska romaner;
för en af de sista, Waldemar Seier, har han blifvit utnämnd
till riddare. Till det märkligaste, som händt de danska
vetenskapsmännen i senare tider, är förlusten af deras Mæcenas,
Joh. v. Bulow. Han använde sitt lif och sin stora
förmögenhet till att främja dansk vetenskap och konst i alla
riktningar. Hans gifmildhet var kunglig, hans hjärta var ädelt.
Bulow har dock en värdig andlig son i grefve A. W. Moltke,
som lik den förre aldrig tröttnar att göra godt. Sådana
män äro en välsignelse för land och folk.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
