Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Archiater Hertz och hans hus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Res då i Guds namn, — sade fosterfadren med
återhållen smärta, — jag uppehåller dig ej längre.
Häftigt upprörd gick han ut, uppsökte sjelf en
pålitlig sjökapten, som hissat flagg för Köpenhamn, i hvars
vård han öfverlemnade fostersonen, det mest älskade
trädet i den unga planteringen. Det var ett å ömse sidor
hjertgripande afsked.
— Hvad du än glömmer, så glöm åtminstone icke
att du för knappast ett år sedan vid Herrans bord
lofvade att som en rättskaffens menniska framvandra din väg!
— voro fadrens sista ord till sin älskling.
De fyra första åren fortgick skriftvexlingen mellan
far och son, (ty så betraktade Hertz och unge Osbahr
hvarandra). Men under de sednare åren hade ynglingen
bibehållit en ihärdig tystnad.
En enda befann sig dock inom familjen, hvars bröst
andades friare än förut, en enda, som ej skänkte en suck
åt den i fjerran land vistande ynglingen.
Ännu ett af det patriarkaliska parets fosterbarn
måste vi omnämna; han, som näst Eva var den äldsta af de
tio, hvilka af dessa menniskovänner åtnjutit huldhet och
vård. Son af archiaterns äldre broder, hade han på
farbrodrens bekostnad fullbordat sina studier.
För tio år sedan arrenderade han den domsaga, till
hvilken han sedermera som ordinarie domare
utnämndes. Han var gift och hade tvänne minderåriga barn,
och kommer att under loppet af vår berättelse
någon gång röra sig bland de figurer, som framträda på
scenen.
Slutligen måste vi kasta en blick på archiater Hertz’s
fyratioåriga följeslagerska.
Hon var dotter af en vetenskapsman och egde,
enligt den tidens fordringar, ovanlig bildning. Obehindradt
läste hon de trenne mest brukliga lefvande språken,
kunde äfven tala dem, och var i stånd att följa och förstå
de djupsinnigaste samtal. Vid sextiotre års ålder egde
hon en ännu vacker röst och framlockade ur sitt piano
de skönaste toner. I hennes karakter företedde sig en
sällsam förening af godhet och fasthet; hon hade varit
en sträng moder, d. v. s. aldrig af svaghet gifvit vika för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
