Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Familjen i Prestgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/
»:
Inkommen i detta ganska vackra och väl möblerade
rum, som vid prostens andra bröllopp blifvit
fullkomligt förnyadt, redogjorde Gabriel för anledningen lill
sitt besök.
— Det kostar mycket på mig, — yttrade han,
under det att de båda togo plats f soffan, — att se mig af
en barndomsvän bemötas med så mycken köld . . .
Prostinnan teg några minuter, liksom eftersinnande
hvad roll hon vid detta tillfälle skulle antaga; många ljusa
idéer uppgingo i hennes hufvud, men vid en af dem i
synnerhet fäste hon sii» med förkärlek.
Slutligen sade hon:
— Jag bör visst icke tadla min stjufdotter, men jag
beklagar alla, som gifta sig med enklingar, hvilka ega
fullvuxna barn; och hade jag, när P. friade till mig,
haft den erfarenhet jag nu har, hade jag aldrig i
verlden, — sade hon med stark tonvigt, — blifvit hans
hustru.
Tårarna kommo prostinnan i ögonen; hon hade
nemligen bland sina många andra talanger äfven den att
när hon ville framtrolla tårar, så naturligt, som om hon
i hela sin lifstid som aktris varit engagerad vid stora
operan.
— Jag erkänner det brydsamma i prostinnans
belägenhet och är det så mycket mera förtjenst fullt att så väl
förhålla sig i densamma.
Appolonia drog en djup suck.
— Ja, Gud vare lof, — hon såg uppåt, — jag har
ett rent samvete . .. men kan jag . . .
— Lita på mig, — ifyllde han meningen, — ja,
så fullkomligt, — svarade han, — som på den närmaste
anförvandt.
— Jag röner, — rösten blef lägre, — ingen
tacksamhet, hvarken af min man eller hans dotter... det
var, sannerligen inför min lefvande Gud, — här inföll
hon i en viss småstadston, som låg i vår goda fru
Appo-lonias verkliga natur, — blott af barmhertighet mot P.,
som jag gifte mig, ty jag hade nog kunnat reda mig
ändå ... men jag tyckte det var synd om den ensamme
mannen ... jag kände icke verlden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
