Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. En Vision
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
— Huru kan du veta, lilla pladdrerska, hvad han är
eller icke? — frågade prostinnan.
— Jo, det vet jag, ty om så varit, hade han nog
sagt det, när vi skildes åt. Men är det nu vackert, det
vill jag fråga, — och läggande arbetet på sitt knä, såg
hon än på den ena, än på (\en andra, — att svärja på
en osanning, och hon är fruntimmer, hon är prestfru;
min döda mamma svor aldrig och tant Reichnau, som
eljest intet just var så noga, gjorde det icke heller. — Och
nu nickade hon återigen.
— Men det är ej vackert, Marianne lilla, — rättade
henne fru Althea med moderligt allvar, — att berätta
andras svagheter. — Så brukas icke i vårt hus, —
tillade hon litet kärft.
Flickan fick tårarne i ögonen och smög sig ut.
— Af barn och narrar får man veta sanningen! —
sade fru Althea. — Jo, jo, det är intet allt guld som
glimmar. Jag har då aldrig varit så förtjust i den der
Appolonio, som har kommit i ropet på en ort, der man
just icke är spränglärd, blott för det att hon knäpper
litet på harpa, klenar några blommor på papperslappar,
samt repeterar en och annan enstaka anekdot, sora står
i Allmänna Journalen och Stockholmsposten. Till och
med min gamle, rare man tror henne vara vis som en
Aspasia.
— Mig roar hon mycket, det lillstår jag, —
sade Eva.
Nu hördes bjällror.
— När man talar om trollen, äro de ej långt
borta, — återtog fru Althea, — pass på, nu ha’ vi
henne här!
— Och nu steg fru Appolonia lifslefvande in i
förmaket.
— God afton, min aldranådigaste! — hon neg
ända ned till golfvet för fru Hertz, — jag kunde ej
motstå begäret att pröfva det goda slädföret. Huru står
det till?
— Jo bra, Gudskelof!
— Hvar har prostinnan Ursula? — frågade Adéle,
— Hon hade litet att göra • . . och hon var intet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
