Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXV. Lysning, Bröllop och Död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han var blek och märkbart affallen; de gula
insjunkna kinderna och de kring ögonen stora groparna gåfvo
något hemskt åt hans i sjelfva verket vackra utseende.
— God morgon, Ursula!
— God morgon! — svarade hon sakta.
— Jag beklagar din sorg!
— Tack! — var hennes enstafviga svar.
Han saue sig bredvid henne.
— Du och jag äro ännu icke genom lagen
åtskiljda, sade han, närmande sitt ansigte till hennes, och
seende henne djupt in i ögonen.
— Men vi kunna och måste blifva det, — sade hon
med en ton, som förrådde styrkan af hennes vilja.
— I denna fråga trodde jag mig också hafva ett
ord, — svarade han, alltjemt fixerande henne.
— Gabriel, jag kunde svara mycket, men du har
lidit mycket, jag äfven, isynnerhet genom min fars
bortgång ... låt oss icke tvista längre, men i godo slita det
band, som i ondo knöts.
Han steg upp, fattade hennes hand, släppte den straxt
och aflägsnade sig.
Den till hemlandet återvändande arméen fick ej hvila
på sina lagrar; Norrige var knappast eröfradt förrän det,
som bekant är, uppreste sig mot moderlandet. Kort var
detta fälttåg. I December månad hade Sverige fred med
alla sina grannar, och öfver fyratio år har lejonet sofvit i
ro vid den blå bölja, som på trenne sidor sköljer vårt
fäderneslands kuster.
En och annan tapper son fann sin graf på
främmande jord och de hjertan som vid dess bortgårg då
blödde, hafva nu sjelfva kanske brustit i döden . . .
hvarom icke, är dock vägstycket säkert i det närmaste
tillryggalagdt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
