Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett land. Parlands anslutning till »tiden» förlorade
aldrig sin ironiska undermening, en undermening som
han kunde formulera med både satir och självironi,
men som icke endast var en intellektuell lek utan i
många avseenden berodde på en verklig kiinsla av
rotlöshet, icke bara i landet utan även i en tid som har så
många ansikten, att den icke helt kan omfattas av
någon utan att ge upphov till en känsla av förljugenhet.
Om också Parland saknande stöd i vår traditionella
miljö alltför oförbehållsamt lät sig engageras av
tidssymptomen, även sådana som han icke kunde undgå
att genomskåda som tillfälliga och ytliga, räddades han
dock från t. ex. Tulenkantajats ända till banalitet
drivna dyrkan av storstadscivilisationcn av sitt även i
förlöpningarna kritiska intellekt. Det var en
uppriktig anpassning Parland sökte och denna föreföll
honom alltför ofta saknas i kulturfraseologin. För
Parland innebar »idealrealisationen» en nödvändig
inställning, en realitet som måste erkännas för att den
omedelbart accepterande livskänslan skall kunna taga ut
sin rätt:
Ideal-realisationen
— ni säger, den har redan börjat
men jag säger:
vi måste ytterligare sänka prisen.
I diktsamlingen med samma namn förkunnar han
idealrealisationen aggresivt, som en stridssignal,
senare defensivt, med nästan tragisk tillspetsning, som
något vilket format hans personliga öde:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
