Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
År 1854, det år som doktor Lindseth beskrev, började
Björnson på allvar sin journalistiska bana. Hans stil var ny
och gick i raskare tempo än förut brukligt. Collin säger
härom: »Det aabne og greie, uforsagte i hans natur maatte for
eller senere præge sig i hans stil, og gjennem denne som
ledning meddele sig til læserne. Gjennem stilen kunde han
faa tusener til at fele pulsslaget af hans egen fyrige natur.
Han nedlagte uvilkaarlig noget af sin överflödige kraft i
sproget... Hans ’direkte’ stil og raske fortællemaade staar
vei i forbindelse med, at han stadig af instinkt har sögt
at udfylde nationens mangler — icke mindst dens
sendrægtighed» ... »Han felte det, som nordmændene atter havde
brug for at spænde talen som en bue, hvorfor ordene flöi
som pile.»
Innan Björnson tagit studentexamen inlämnade han ett
skådespel »Valborg» till Kristiania teater, och fick det
antaget, men det blev inte uppfört, emedan han själv tog
det tillbaka, sedan han en tid gjort sina studier från
teatersalongen och därigenom kommit till den uppfattningen att
det var omoget. En så sträng självkritik hos en nybörjare
torde vara ytterligt sällsynt.
Tendensen i stycket var att begåvade naturer som finna
det för trångt hemma borde inte utvandra, men i stället
utvidga livet här hemma. Teaterchefen hade yttrat om en
seen att den var klassisk, och Jonas Lie och kamraterna
ansågo stycket utmärkt, men lika fullt förintade Björnsou
det. Samma öde lät han två lustspel undergå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
