Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rig lust — som dock ej bröt ut 1
handling — att kämpa för allt ädelt, rätt,
sant, stort och skönt — således en
helt vanlig yngling med alla de der
egenskaperna, som försvinna med år
och erfarenhet — så hade det nog
varit förbi med fruktan och vördnad.
Hade flickorna lärt känna honom,
skulle det för dem hafva varit som att
finna en af de första blåsipporna i
Mars.
Helge Norgren kände icke mera af
lifvet än hvad han läst om i böckerna
och drömt om under hängbjörkarne i
sommarferier. Nu drog han, som
sago-ynglingarne, ut att söka lyckan.
Han var Idealist — dertill en
frisinnad sådan och för sina idéer hade han
redan varit martyr — eller ansåg sig
som sådan. För några svulstlga och
omogna artiklar i en s. k.
rabulisttid-ning hade han nemligen mist sina
stipendier och derför måst afbryta sina
studier. Det var orsaken till hans
ve-sterlandsfärd.
Trots sin ungdomliga frislnthet och
delvis på grund af drömmarens
vanliga blyghet, blandade han sig icke
mycket med utvandrarne. Han föredrog
att “se på folklifvet”. Denna
filosofiska förnämhet — burlesk vid unga år
— är ett aristokratiskt drag som, 1 de
flesta fall omedvetet, tillegnas vid
högre läroapstalter, äfven af de
fattigaste kostgångare. Den är svår att
frigöra sig från — i all synnerhet för
dem. som nyligen bllfvit flyttade från
universitetets förberedande kurs till
lifvets högre skola.
Emellertid blef Helge Norgren på ett
eller annat sätt bekant med mr
Andrew Johnson.
Mr Johnson var — som han ofta lät
förstå — en “selfmade” man. Någon
skolbildning egde han icke. Det
förvånade emellertid Helge Norgren att
komma underfund med, huru mycket
vetande han under den säkert hårda
lifskampen i Amerika hunnit förskaffa
sig. Det var vidtomfattande; men
också var det ojemt och oordnadt. Det
påminte om tidningar. I vissa fall Var
det dock betydligt öfverlägset Helges.
I fråga om t. ex. sitt lands
inrikespolitiska förhållanden var den senare
nästan alldeles okunnig, då mr Johnson
deremot tycktes hafva fullkomligt
reda på Förenta Staternas, som voro
af-skräckande invecklade. På andra
områden återigen visade han sig lika
okunnig, som då han var vaktpojke i
Sverige.
För Helge ännu mera än för Sven
Erikson föreföll svensk-amerikanen
motsägande, inveklad, hopblandad och
svårbegriplig. Det var ett
intressant, men ett otillfredsställande
studium. Mr Johnson var någonting
alldeles nytt, någonting, som den svenske
studenten, hvilken blifvlt lärd att
klassifiera allting, Icke kunde finna
någon passande plats för i sitt ordnade
vetande.
Det vänskapliéa förhållandet dem
emellan tog dock inom kort ett
hastigt slut. Efter att hafva lyssnat till
saker och ting, hvarom han icke viste
ett ord att säga, förde Helge på ett
ganska fiffigt sätt tankeutbytet in på
ett annat område, der han trodde sig
skola återvinna sin öfverlägsenhet och
tillfredsställelse. Men äfven här var
mr Johnson hemma. Samtalet slöt på
följande sätt — och är
anmärknings-värdt, derför att orden voro de sista
som yttrades mellan Helge Norgren
och mr Andrew Johnson:
— Ta nu t. ex. Victor Huugo eller
Emil Sola, sa’ mr Johnson.
— Victorr Ygå och Dsolå, rättade
Helge prompt.
— Jag kallar dem Huugo och Sola.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
