Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
na knyten och svarta, tlllbucklade
kappsäckar, sträfvade de fram till fots
längs den utstakade och p& sina ställen
upprödda banlinien.
Här och der stötte de på enstaka
arbetare och skjul, tillhöriga dem, som
tagit små stycken af graderimgsarbetet
på beting. De flesta voro svenskar,
liksom flertalet af de vandrande, och
de senare frågade vägen och dess längd.
Ett egendomligt förhållande med
denna banlinie var, att ju längre de
gingo längs den samma, desto längre
blef afståndet till den “camp“, som var
målet. Efter ett par timmars vandring
hade det ökats till femton mil.
Så kommo de till en flod, öfver
hvil-ken det bygdes en hög bro. Endast
skelettet till denna bro var uppfördt.
öfvergången var derför svår för de
mindre modiga — och det voro de
flesta. Endast ett par, tre af de allra
djerfvaste gingo upprätta längs de
fotsbreda bjelkarne. De öfriga satte sig
grensle öfver dem och asade sig fram
under högljudt löje och spe från
bro-byggarne.
I skymningen kommo de ändtligen,
hungriga och trötta, fram till det
efterlängtade lägret, som bestod af en
mängd träskjul, utvändigt
“tapetserade” med tjärad papp. Det låig i en
liten uthuggning af skogen och en frän
lukt af skunk utbredde sig
der-omkrlng.
Ingén tycktes här vänta några nya
arbetare, och kontraktören, som för
tillfället befann sig i närmaste stad,
hade icke gifvit några tillsägelser om
deras mottagande. Men det fans godt
om arbete längre uppåt linien,
underrättade man dem, då ett dystert moln
lägrade sig öfver skocken. Hit voro de
emellertid sände och här tänkte de
stanna. De voro trötta — och
hungriga. Hungriga ja! Det var från hun-
gern i det stora, rika Chicago de flytt
hit upp. Den sved och värkte hos
dem...
Sup–per! Sup— per! Till det
stora, hvita tältet midt i lägret —
kyrkan i byn — strömmade folket, den ene
springande i kapp med den andre,
trängande vid ingången.
Lemnande bylten och kappsäckar
skyndade de nykomna dit — alla
besjälade af samma tanke, gripna af samma
känslor, drifna af samma behof. De
knuffades, snafvade, rusade och deras
ögon voro vidt uppspärrade,
blod-sprängda. Mat! mat!
I tältdörren hejdades de af kocken.
Han höll en revolver mot dem.
— Back!
De ryggade tillbaka. Matångorna,
som slogo emot dem, förorsakade en
slags svindel och åsynen af det lilla,
ohyggliga vapnet, som fixerade dem
med sina sex svarta ögon, sände
krypande känslor åt deras pinade
maggropar. De lade icke märke till hur
många de voro, hvar och en tänkte endast
på sig sjelf.
Inne i tälten var det icke en enda,
som egnade dem uppmärksamhet. Alla
voro helt och hållet upptagna med
hvad de sjelfva hade för sig — att äta.
Då de kommo ut, först en, så ett par
och slutligen skockvis, sågo de en tyst,
dyster hop nedslagen på marken i
närheten. Flere stannade och inledde
samtal. De nykomne flngo nu veta, att
“boarden” hölls, icke af kontraktören,
utan af en svensk kock. Att denne
vägrat dem tillträde, berodde på, att
han icke hade någon säkerhet för att
få betaldt för hvad de åto, alldenstund
de icke arbetat der och det vore ovisst,
om de ens finge, eller om alla ville,
arbeta der följande dag. Hade de
pengar, kunde de nog få qvällsvard.
Men pengar hade ingen af dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
