Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var sorgsna minnen, och dock
sträckte de sig icke öfver en längre
tidrymd än. frän påsk till påsk igen —
från en solig, varm, glädjerik påskdag
till en kall, dyster, sorgsen. De hade
felat — felat i kärlek... Men var det
då ett så stort brott mot naturen, att
naturens herre skulle slå honom, den
hon älskat... slå ihjel honom på
stället endast fjorton dagar före pingst,
då felet skulle rättas och kyrkans
välsignelse blandas med mensklig
hänryckning? Hade han blott lefvat
några timmar... endast en... och varit
vid sans — Ja, då viste hon nog, hvad
han hade gjort. Men vid en oformlig,
sönderkrossad massa af kött och blod
kunde hon icke blifva vigd — och så
fick hon gå som en brottsling med
skammen. Det hjelpte icke, att en
känsla inom henne hviskade så
tröstande — det var nog en engels röst
— att de ändå vore vigda vid hvaran- „
dra inför en högre magt. Men det
ville icke menniskorna och allra minst
den högre magtens ombud bland dem
gå in på. Hon var fallen, som bladet
faller från trädet om hösten och
trampas under fotterna.
Det kom sjukdom, elände, nöd. Det
var straff, sades det. Ja, det var nog
så. Det är märkvärdigt, hur
rättvisan — både den gudomliga och den
menskliga — klår efter de arma, de
svaga och försvarslösa.
Och hon — hon kunde icke göra
annat än taga mot slagen, tiga och lida
— lida — lida, tills det tog slut. Men
det tycktes aldrig vilja göra det. Hon
var så svag — hade alltid varit det —
att icke ens förtviflan kunde ge henne
styfka nog att sjelf sluta det... eller
var det måhända en annan magt än.
den der hjertlösa, hämnande
rättvisan som höll hennes händer, så att de
icke tillfogade henne sjelf och banitet
något ondt? Hon sjönk ned på knä.
vid den lilla bädden, knäpte ihop
händerna och bad brinnande böner. Det
blonda håret svallade löst och dolde
hennes ansigte. En liten hand grep det
och kröp ned deri som en ofjädrad
fo-gelunge i dunklädt bo.
Klockorna ringde derute...
På eftermiddagen bröt solen helt
plötsligt fram. Men det skedde
egentligen icke derför, att damerna ändå
skulle kunna paradera i sina
vårtoaletter och göra hvarandra afundsjuka
med sina påskhattar.
Det skedde till ett tecken af
uppståndelsen och det nya lifvet. Men det
viste ingen.
Icke ens viste man, när eller af hvad
orsak den stackars hattsömmerskan
dött. Man endast undrade öfver att
barnet icke var vådaqväft. Stackars
liten, kunde icke den ha fått följa
modern? Hvad glädje i lifvet skulle den
få?
Men icke heller detta kunde man
veta, ty äfven lifvet här är en ständigt
återkommande förnyelse.
Den döda bars bort.
Så slutade det — eller kanske
rättare började det, ty vid påsk, om icke
annars ledes tanken gerna till
uppståndelse. pånyttfödelse och ett annat lif
i stället för det förgångna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
