Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jaså, det kunde jag tro, för han
är alltid sä förbaskadt stingy. *
Nu uppstår en väntans tystnad,
under det glasen fyllas. De derborta i
vrån vid tvättmaskinen ha vändt sin
uppmärksamhet från hvarandra till
glasens fyllande.
— Nu cheet’a du dig sjelf,
protesterar den besökande.
— Inte ska’ jag ha pojken? Ge Annie
pojken! utbrister husmodern.
— Nej. jag vill inte ha pojken, ljuder
det borta från trakten af
tvättmaskinen.
“Pojken” är, som kanske bekant,
sista SQvätten, mest en klump stelnad
fradga, i “bierpitchern”.
— Skål! ljuder det högt och muntert
svenskt ut i den amerikanska
skymningen.
Det är intet fylleri och oljud på
bak-porchen, icke heller något
förskräckligt bortslösande af penningar.
Der-om är man ense, nftr talet rör sig
der-om.
— Innan jag gifte mig, säger
husfadern, spände jag mycket pengar på
saloonerna. Var jag törstig och ville
ha mig en drink, så kostade ett glas
bier mig fem cent och då fick jag jemt
så mycket att jag måete ta ett par, tre
till för att bli otörstig. Och alltid
träffade man någon derlnne, ibland en
hel crowd, och då var det att sätta upp
dem för dem. Då kunde man inte
annat än fråga, hvad de ville ha. What’s
yours? Och då kunde man nästan ge
sig Jemt på att han ordrade whiskey.
Och de andra ‘take the same’/ Annat
är det nu. Här kan man sitta och ha
trefllgt och sällskapligt för tio «Her
femton cents. Och kommer jag hem
från mitt arbete och är törstig, så
bara sänder jag kidden ner med pltchern,
då får jag för fem cents sä mycket som
räcker till för hela familjen.
Man fann husfaderns ord mycket
förståndiga.
Husmodern yttrade sig också i
nyk-terhetsfrågan och kunde icke finna ord
starka nog att fördöma krogen och
berömma "bierpitchern” —
familjebier-pitchern af glas med behagligt rundad
form, icke den stora hvita
ungkarls-bierpitchern af porslin, som egentligen
tillhörde tvättstället.
Sedan talade hvar och en om det
som låg honom närmast om hjertat —
husfadern och den besökande om
arbetet och ‘‘bossen”, husmodern om
“gro-cerystoret”, Annie om den "crazy’ga
kärringen” och rummaren till slut om
den “elektriska fountain”, som skulle
“play” i aväll i Lincoln Park, hvllket
seriare hade till följd, att Annie och
han lemnade sin plats nära
tvättmaskinen och begåfvo sig ut i den
äl-skogssköna aftonstunden.
Så stämde ett gatupiano upp “Old
Kentucky Home” i närheten och tyska
blåsare började samtidigt: “Annie
Laurle”.
Pojken somnade i kol hem tar en och
lillen — eller lillan — i hängmattan
vaknade.
Det gjorde, att husmodern måste
bryta upp.
De besökande tyckte det också vara
på tiden att säga farväl, men då inföll
husfadern:
— Nej, sitt stilla en stund till.
Vi ska’ ha en pitcher till. Innan
du går.
Och så fick pojken lunka åstad igen,
hvllket han gjorde litet surmulet, ty
han var sömnig.
Det var den sista “pitchern” för
qvällen, och en stund derefter var både
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
