Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kulturmenniskan.
21
genhet, som i de allra flesta, för att icke säga alla, fall
är möjlig endast på bekostnad af rationel utveckling och
tillbörlig mognad i andra riktningar. Ty herr August
Strindbergs påstående, att kulturmenniskan, så väl hanen
som honan, vid femton års ålder är mogen att fortplanta
sitt slägte, är blott en löjlig absurditet, som dock får sin
förklaring genom författarens sjelfbiografi. Af den ser
man nämligen, att herr Strindberg sjelf varit en sådan
brådmogen kulturmenniska, men tillika, att han anser
detta för något normalt, för bevis på »ett sundt köns
lif». — Jag undrar, hur det slägte skulle se ut, som hade
till pappor och mammor »femtonåriga kulturmenniskor».
Sådana sjelfbekännelser som hr Strindbergs innehålla
dock väckelserop till vår tid, framför allt till uppfostrare af
olika kategorier, till alla, som på ett eller annat sätt bära
något ansvar för uppfostringsfrågans teoretiska och
praktiska besvarande. Ty denna sexuela brådmogenhet är
ytterst vanlig, ja, det vanliga bland »kulturmenniskorna»,
fastän det tyvärr icke är vanligt att låtsa om detta onda
och lyckligtvis ännu ovanligare att deri se något naturligt,
som bör uppmuntras, och att kalla det för godt. Det
ondas fruktansvärda allmännelighet länder vår kultur
just icke till mycken heder. Det måtte vara bra illa
bestäldt med kultu rlefnad ssättet och kultur upp fostran,
när sådana abnormiteter kunna vara regel.
Kulturhemmet eller kul tur familj en får, när man ser det onda ur
pedagogisk synpunkt, i första rummet taga skulden på
sig; hemmet först och främst måste göra bot för sina
för-syndelser, om en vändning till det bättre skall kunna ske.
Men äfven skolan har del i skulden. Och i det
jag börjar med början och derpå kastar en öfverskådande
blick på skolans hela verksamhet, måste jag då först
tänka på det ensidigt intellektualistiska skolarbetet,
hvar-om talats i föregående kapitel. Jag är nämligen
öfver-tygad om att denna ensidighet i ej ringa grad är skuld
till den onaturliga brådmogenhet, om hvilken nu är
fråga. Ty intellektualismens naturliga frukt är, såsom
förut framhållits, en osund själsutveckling på kroppens
bekostnad. Och den »femtonåriga kulturmenniskans»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
