Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frans Michael Franzén - Den gamle knekten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uret Sverige: mer gret Finland dock;
, Som mor och enka gråter,
Uret far och barn. Dess söners flock
Ej kom från Norige åter.
Ej att den fälld af Dansken var:
Men till en stod frös häst och karl.
Jag ville dött der, jag också!
Dock Svensk ännu var Finnen,
Och byggde upp sin brända vrå
Stolt af de stora minnen,
Dem allt från Uustaf Adolfs dar
Han ärft af farfar och af far.
Hvi föll jag ej, förrän jag såg
Vårt folk för Ryssen springa?
Dock sprang jag ej: i blod jag låg,
Och höll ännu min klinga
I venstra handen, som var qvar,
Då man från Willmanstrand mig bar.
Ilär ser du både svärd och man;
Och slika voro många;
Men utan hufvud går ej an,
Hur käck man är, att stånga.
Dock freden kom och bod oss än
Förblifva Svenske frie män.
Som sådan, o! hur lycklig här
Min ärfda teg jag skötte!
Blott ej en skymt ur viken der
Af grönt och rödt mig mötte.
En annan syn mig-, gjorde ve:
Att fänrikar i vaggan se.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
