Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frans Michael Franzén - Ur „Emili eller en afton i Lappland“ - På berget och i dalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blott vilda forsar gny, och hemska norrsken blossa,
Till rysligt tidsfördrif vid qvällens tröga lopp?
Emili.
Yälan! den iskoloss der ofvan, från hvars topp
Den lösa klippan tycks sig luta att mig krossa;
Den fors, hvars hjul och skum vill rycka hän med sig
De hällar, der min fot med möda fäster mig;
De norrsken, som i hast de mörka djup Jjestråla
Och fräsa ner i snön och den med purpur måla:
Allt detta för min syn en egen skönhet ter,
Yild, det är sant, men stor, ej ljuf, men hög dessmer.
Hur höjer den min själ från lifvets små bekymmer!
Hur vidgar den mitt bröst, som jord och himmel rymmer.
Först, när jag lände hit, och lyft bland molnen såg
Åt jordens pol, hvars krets för mina fötter låg:
Såg dessa ras af berg* som tanken sjelf förvåna,
Från verldens byggnad qvar, och ämnen till en ny;
Såg kring mitt hufvud sträckt blott en omätlig sky;
Såg för mig, efter mig, de hvita landskap blåna;
Fann fästet högre spändt och mer på stjernor rikt;
Fann allt så enkelt stort, så djerft, så jättelikt;
Och hörde stormen sjelf mer stark kring rymden dåna:
Hur litet syntes mig, med allt sitt stolta lån
Af konst och rikedom, den verld, jag flytt ifrån!
I stilla majestät satt ensam här naturen,
Ostörd, som då hon först från himlen sänkte sig;
Och undan fåfängt stoj i hennes sköte buren,
Här, såsom hon, så ren, så fri jag kändo mig.
Bland rymder, höjder, djup, som evigheten stora,
Bort i en högre verld jag gick att mig förlora.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
