Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frans Michael Franzén - Ur „Gustaf Adolf i Tyskland“ - Eröfringen af Loitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dock försvann all skräck, hvar helst af Svenskarnes
fanor
Syntes det gulblå kors, som likt regnbågen, då haglet
Hotar ur molnen de mognande fält, förkunnade
frälsning.
Efter det tecknet sågs vid Loitz, med stigande oro.
Dodo *) var väntad dit, att taga det, innan med Teuffels
Tropp han förenade sin, vid Demin. De Tyskarne
begge
Kunde ej konungen, ej hans folk från Svenskarne
skilja.
Nu ett gladare tecken ännu de väntande tjuste:
Hämnarens egen syn. Med Banér och Brahe allena
Kom han, gömd i den enklaste drägt. Dock-kändes
den store.
Skådande upp från hjelten till himmelen öfver hans
hufvud
Ropte de: „Gud är med honom. På Gud och Gustaf
vi tröste".
Dodo emellertid, af ett dammoln bådad till staden,
Yäckte der larm. Dess värn var endast ett slott,
som förfallit.
Gråtande bar dit opp en flock af blomstrande tärnor
Stadens bön till dess höfding, att ej med retande
motvärn,
Fruktlöst, endast förderf och förödelse öfver dem bringa. ,
Svag för en skönhets tår var Perältä, ehur hans
benämndes,
Både med skräck och med spott, Jernfrätaren, icke
förgäfves,
’) yön Kniephaasen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
