Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg - Grafven i Perho. 1—2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och då ensam jag låg qvar på halmen,
Talade de sakta med hvarandra:
Bröder, hvar och en vet bäst, att Thomas
Ensam vållat allt det straff oss hotar,
Liksåväl som att han allt bekänner.
Men han har för oss så ofta lidit,
Att vi engång bordt för honom lida.
Sen, när alla tycktes somnat åter,
Har jag sett än en, och än en annan
Smyga ut och komma in tillbaka.
Har jag gissat deras afsigt, fader?
Hvad de sagt har deras kärlek diktat,
Ty den felande är jag i sanningu.
Fadren svarade med bruten stämma:
„Gå och straffet hinner dig i morgonu.
Ren med gyllne vingar morgonrodnan
Flugit opp ur sjön och satt i skogen,
När den gamle sina söner ropte.
Hög och sträng i sina hvita lockar,
Satt han redan helgdagsklädd vid bordet,
Och en penning, fosterlandets gåfva,
Hängde vid hans blåa rock på bröstet.
„Hvem af ederu, frågte han allvarlig,
„Står här nu med brottet på sin skuldra ?u
„ Jagu, ljöd svaret från hvar broders läppar.
Då brast dammen, som för barnens ögon
Stängt i sjutton år hans tårars flöden,.
Och han gret med sammanknäppta händer:
„Pris ske Herrenu, sade han, „den store;
Fyldt är löftet, och mitt fadershjerta
Har med mina söners hat ej brustit.
Barn, från nu ej mer som slafvar hållna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
