Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan Ludvig Runeberg - Ur „Elgskyttarne“ (Andra sången)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stugan var upplyst nu, ur dvalan vaknade hönsen,
Katten på hällen sträckte sig styf, tätt skakande hufvet,
Och sin gömma i språng uppsökte den skrämda
kaninen.
Skyndsamt hörjade sen den förståndige Petrus att
klä sig,
Drog med förnöjelse på de bepröfvade, hålliga, gråa
Yallmarskläder, som skylde mot köld hans fylliga
lemmar,
Passade fotterna sen i värmande strumpor af svartull,
Skodde sig snabbt, steg opp, tog fårskinnspelsen af
väggen,
Svepte sig välansenlig i den och spände kring midjan
Läderbältet, prunkande grannt med sitt häkte af mes-
sing.
Sådan stod han beredd att gå till den ståtliga herr-
gåln.
Afven Mathias kom ur sin vrå, munder ad och färdig,
Klädd från hufvud till fot, som han ärnade tåga på
jagten,
Endast sin ståtliga pels af tolf mjuktgarfvade fårskinn,
Kostliga, tyngda af ull, som en lofvande fåle i värde,
Bar han ej tillspänd än, men han hvälfde den makligt
omkring sig.
Nu då de voro i skick och väl utrustade båda,
Tog den ärlige Petrus på väldiga skuldror sin matsäck,
Hängde sin bössa på nacken och gaf Mathias ett
gammalt,
Svenskt, mångpröfvadt gevär och talade vänligt och
sade:
Här är klenoden! en gång må den tagas af knappen
för din skull.
Sjelf den begagna n ändes jag ej; på den so tiga väggen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
