- Project Runeberg -  Svenska expeditionen till Spetsbergen år 1861 /
153

(1865) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 6

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

färden högst tröttsam. Båtarne voro allt för tunga, de
drogos af 14 man hvardera, slädarne af en olämplig
konstruktion och de hjul, som jemte dem voro anbragta,
voro obrukbara. Utrustningen och provianteringen var
ungefär densamma, som på senare expeditioner brukats,
men den förra i många hänseenden för tung, och den
senare för knapp för arbetande manskap. Renen visade
sig ej heller lämplig som dragare, han förtär 4 skålpund
renmossa om dagen, men förmår ej draga mer än 150 à
200 skålpund och är för sådana färder på långt när ej så
användbar som hunden.

Parrys resa förblef ensam i sitt slag. Något nytt
försök att på isen gå mot norden gjordes icke. De
arktiska expeditionerna slutade dock ej med Parrys.
Först kom Sir John Ross med Victory, och upptäckte
den magnetiska polen; derpå Sir John Franklins så
olyckligt ryktbara resa och de många expeditioner, som från
Amerika och England 1848—1858 utrustades för att
söka honom, till dess doktor Rae och kapten M’Clintock
slutligen lyckades att lyfta den slöja, som så länge
hvilat öfver hans öde. Dessa, för den geografiska
vetenskapen så verksamma, så kallade Franklins expeditioner,
ledde genom nödvändigheten att så noga som möjligt
genomsöka alla orter äfven till vigtiga förändringar i
det gamla sättet att göra slädfärder. Genom kapten
M’Clintock, som deltagit i tre arktiska expeditioner
före den, öfver hvilken han sjelf hade befälet, lärde man
sig att vistas längre i det fria, att öfverfara allt större
väglängder, att beräkna provianten, så att den största
möjliga qvantitet närande föda upptog så litet utrymme
och vigt som möjligt. Benfritt kött, torkadt vid hög
temperatur, förvandlades till pulver, som smältes samman

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 15:24:21 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/polexp1861/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free