Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antaga, det springor och klyftor icke skulle i synnerligen stort antal
afskära den väg vi valt, och jag hoppades dess utom, att samtliga
springorna skulle under vinterns yrväder hafva blifvit snöfylda. Dessa
antaganden voro så till vida riktiga, att klyftor här ej förekommo i
sådant antal eller af sådan storlek som på den del af Grönlands inlandsis,
hvilken 1870 undersöktes af d:r Berggren och mig, men djupa, nästan
bottenlösa afgrunder förekommo dock här i mängd, ofta tillräckligt
stora att sluka oss och våra slädar, och desto farligare, som de för det
mesta voro så fullkomligt dolda af ett bräckligt snöhvalf, att man,
äfven då man stod vid klyftans rand, endast genom borrning med en
jernskodd käpp, ganska ofta först genom att sjelf falla ned, kunde
öfvertyga sig om dess tillvaro, riktning och utsträckning.
Redan innan vi släpat upp slädarne ett hundratal fot, mötte vi en
bred, men ej synnerligen djup, flerestädes öppen, d. v. s. ej af snö
täckt klyfta, som dock lätt passerades på en under något yrväder
bildad snöbrygga, tillräckligt stark att bära oss och våra slädar, och då
man icke med ögat kunde urskilja några klyftor vidare, antog jag, att
Nordostlandets, såsom jag förut nämt, nästan fullkomligt jämna inlandsis
framdeles, åtminstone tills vi nådde andra stranden, skulle vara
sammanhängande och säker. Men knappast hade vi ytterligare framgått
ett tusental alnar, innan en af manskapet försvann under den på detta
ställe alldeles jämna isen, och det så hastigt, att han ej ens hann
uppgifva ett rop om hjelp. Då vi förskräckta blickade ned i det vid hans
fall bildade hålet, funno vi honom hängande i draglinan, vid hvilken
han var fästad med en rensele, öfver en djup, förut af ett tunt
snöhvalf fullständigt dold afgrund. Några ögonblick derefter var han åter
upphissad, oskadd och oförfärad, men något förvånad öfver sitt
äfventyr — någon aning om tillvaron af dylika fallgropar hade han förut
icke. Om armen hade glidit undan renseln, som utgjordes af ett
enkelt axelgehäng, så hade han varit förlorad.
För säkerhetens skull förändrades dragselarna nu så, att någon
glidning ur selen icke behöfde befaras, för den händelse man blefve
hängande i densamma; den främste mannen försågs med en båtshake,
med hvilken han skulle, så vidt möjligt var, undersöka misstänkta
ställen, och så gingo vi vidare. Under denna återstående färd passerades
otaliga klyftor, bland hvilka en stor del först upptäcktes derigenom,
att snöhvalfvet störtade in för våra fötter, eller att någon af oss föll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
