Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Doktor Chilton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Doktorn log — ett egendomligt leende.
”Säger hon det? Ja — jag kunde nästan tro, att
hon säger — just det.”
”Ja”, försäkrade Pollyanna, ”men jag förstår inte det.
Jag tycker inte, att man behöver lära sig leva —
det gjorde jag aldrig förr.”
Doktorn drog en djup suck.
”När allt kommer omkring, är jag rädd, att somliga
— måste göra det, min lilla flicka”, sade han.
Sedan var han tyst en stund. Pollyanna såg förstulet
på honom och tyckte det var synd om honom; han såg
så ledsen ut.
Hon önskade, att hon ”kunde göra någonting”. Det
var kanske därför hon blygt sade:
”Doktor Chilton, jag tycker, att det skulle vara det
allra gladaste i världen att vara doktor.”
Doktorn vände sig förvånad om. ”Gladaste! Då jag
ser så mycken sorg och så mycket lidande överallt”,
utropade han.
Hon nickade.
”Det vet jag, men doktorn hjälper ju alla, menar
jag, och naturligtvis är ni glad att kunna hjälpa.
Därför tycker jag ni skulle vara den gladaste av allihop.”
Doktorns ögon fylldes plötsligt av tårar. Hans liv
var ovanligt ensligt. Han hade varken hustru eller
barn och intet annat hem än en dublett på ett
pensionat. Hans verksamhet var honom mycket kär.
Då han nu såg in i Pollyannas strålande ögon, var
det, som en kärleksfull hand lagts på hans huvud och
välsignat honom. Han kände också, att dagens arbete
och nattens mödor skulle lysas upp av den underbara
glädje, som strålat mot honom i Pollyannas blick.
”Gud välsigne dig, mitt barn”, sade han med
darrande röst. Sedan fortsatte han med det glada leende,
som hans patienter så väl kände till och älskade:
”Jag tror, att det var doktorn och inte bara hans
patient, som behövde sig ett upplivande medel.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
