Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengt Hyberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvad jag anför som Hybergs egna ord. Hans berättelser voro
merendels temligen blottade på historisk visshet; ty hans lifliga fantasi
gjorde, att han liksom identifierade alla med sig själf, och således att
han diktade utan att egentligen ljuga, emedan det han berättade var
verkligen tänkt, och det var ej så noga af hvem.
Bland Hybergs många och sällsynta gåfvor var äfven den, att,
nästan till otrolig grad, kunna härma personers uttal, gång, ja till
och med utseende. Herrar professorer den tiden gåfvo honom
tillräckligt stoff för hans mimiskt plastiska föreställningar. Flere af dem
voro, liksom han själf, originaler och talade hvar sitt tungomål.
Hyberg var dock ej endast »academicus» i detta fall, utan öfvade sin
konst äfven på stadens borgmästare, råd och borgerskap.
Det hände sig till exempel en gång, att en beskedlig student
råkat vara ute sent på qvällen och i ett gladt lag. Han gick
gnolande på en visa hem, då han mötte en person, som med rösten af
årets rector magnificus sade: »Det är ledsamt att se hr N. N. så sent
ute.» Ynglingen blef förskräckt, tog af hatten, bugade sig och sade:
»Hans magnificens – jag – jag!»
»Ja, herrn har varit ute och supit, – gå vackert hem och lägg
sig och kom till mig i morgon klockan åtta, jag vill tala med herrn.»
»Ja – jaha – klockan åtta – hans magnif –»
»Jaså, herren känner inte igen gamle Hyberg?» sade denne med
sin vanliga röst. – »Det var roligt. Godnatt, godnatt!» – Att bli
ond lönade ej mödan, och dessutom var det rätt bra, att det icke var
rektor.
Den beskedlige Hyberg hade ej hjärta att skaffa den stackars
studenten en sömnlös natt och narra honom till rektor.
I hörnet af Bredgatan bodde en gammal, rik och ansedd
köpman, i hvars bod Hyberg var som barn i huset. Detta oaktadt hade
konstnären ej kunnat underlåta finna, att gubben var något att göra
af. Han härmade således den gamle mannen i tal och åthäfvor ända
till full illusion. Han kunde vara »gubben själf», när han ville. En
afton passerade Hyberg huset, just då gubben gick utför sin trappa
för att göra en promenad i skumrasket. Genast var planen färdig.
Hyberg gick in i förstugan, öppnade dörren på glänt och ropade
på frun, med det hvardagsnamn mannen begagnade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
