Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur mitt studentlif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men dertill var Tegnér skulden — han som skref »Hjälten».
Tegnér var väl borta, men hans hus stod qvar på Gråbrödragatan
— och huru många af oss hade icke unga, lyckliga, fantasirika och
med hjärtat fullt af kärlek ropat vivat för vår älskling. Lund var
således icke blott prosans stad — der fläktade ännu litet dikt fram
genom de krokiga gatorna, kanske bättre än genom de numera raka.
Men Tegnérs politik var äfven vår; det vill säga, vi politiserade
icke, kannstöpte icke, och hade på det hela »intet hufvud» för den
saken, utan blott hjärta.
Den tiden var en ljuflig tid — fransmännen voro fria, tyskarne
fria, och själfva ryssarne njöto ju af den mest vidsträckta frihet, på
ett område, som utgör fjärdedelen af jordklotets fasta land.
Några nationer utom de akademiska brydde man sig icke om.
Blott det stod väl till mellan »hofven», så var allt godt och väl.
Emellertid är det temligen tydligt, att mänsklighetens öden eller
allt detta, som historien säges inrista i en koppartafla, beror af en
naturlag. Tänker man riktigt efter, så beror allt af människans
tandbyggnad, som är en förening af rofdjurständer och gräsätares
kindtänder. För fyrtio år sedan begagnade man kindtänderna; man
idislade de sega och aldrig nog omtuggade frågorna om mänsklighetens
framåtskridande och den eviga freden och huru filosofen skulle
omgestalta verlden; man var fullt och fast öfvertygad om att, bara man
skref många böcker, så var allt bra. Men så kommer en annan tid,
då mänskligheten börjar att begagna roftänderna och mätta sig med
blod, då man sliter sönder hvarandra. Om hon då tuggar på någon
princip emellanåt, så är det icke för att lefva, utan af samma reson,
som hunden tuggar gräs, som en art medicin.
Allt detta är så sjelfklart, att man redan i bibeln ser, att det
så varit från tidernas begynnelse. Israels barn, som var ett mycket
beskedligt folk, nöjde sig ej länge med manna eller vegetabilisk föda,
utan varierade med att äta offerköttet och jaga åkerhöns. Detta är
nu skelettet till en verldshistoria, det »lärorika», som ingen ännu
lärt sig något af, det »minnesrika», som gör, att vi ingenting glömt,
liksom tandbyggnaden förorsakar, att vi ingenting lärt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
