Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur mitt studentlif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 UR ONKEL ADAMS PORTFÖLJ.
förståndig. Gud vet, huru många rätter hon kan laga till af potatis
- och hur vackert hennes hem väfda skottyg tar sig ut sedan och
hennes naivetet och barnsliga oskuld. Då jag ser henne och hör
hennes röst, så försvinner hela Holmblom och hans arsenal af moraler
och lefnadsregler, som om de blifvit bortsopade från marken.»
Vi voro snart framme. På trappan stod en flicka; det var Ulla,
Kalle Molinders egna snälla Ulla.
Hon skulle i sällskapslifvet blifvit ansedd för »som folket är
mest», en liten näpen flicka på sin höjd, men hennes ärliga, glada
ögon, hennes barnsliga småleende, hela detta uttryck af hjärtegodhet,
som lik en strålglans omgaf hennes anletsdrag, sade mig genast, att
hon just var den rätta, den hustru, som af en högre makt blifvit
Kalle Molinder beskärd. Visst kunde en olycka som en bomb falla
in i deras hem och splittra deras lycka, men der växte aldrig någon
svamp i bottensyllarna, och intet locknät hängde i hörnen.
Ingenting var lättare än att bli bekant i den familjen; man
fann sig genast hemma, inga ceremonier behöfdes, ingen inledning;
man hade råkat gamla bekanta, som man aldrig sett förut, det var
sant, men som man ändå kände från barndomen. Det var en vänlig
gubbe, en fryntlig och omtänksam gumma och en flicka, som hvarken
var sipp eller framfusig, och alla dessa talade ej ett ord om sina
känslor, som eljest är det stående temat.
När jag dagen derpå for, tryckte jag Kalles hand och
lyckönskade honom af hjärtat. Inte var partiet just hvad man kallar
godt, ty förmögenheten var ringa i det lilla presthuset; men för Kalle
var det passande. De der bägge kunde nog pröfva motgångar, det
var säkert; men tråkigt fingo de aldrig, och skilnaden mellan bägge
dessa olyckor är densamma som mellan plötsliga vindstötar, som krossa
en och annan ruta, och qvalmig luft, som man ej kan undfly.
Flera år derefter kom jag till W., der min vän Holmblom
innehade en lönande befattning. Då jag besökte honom, stod han framför
spegeln och knöt ros på sin styfva hvita halsduk. Han var från
ungdomen en mästare i att knyta halsduksrosor.
»Nej se, välkommen, gamle broder och vän!» sade Holmblom
och skyndade att kasta på sig en rosig nattrock, som viken så ordentlig
som en servett låg på sitt ställe, »välkommen! Du kommer, som du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
