Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur mitt studentlif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UK MITT STUDENTLIF. 73
jag följde instinkten, då jag bar henne till en säker plats och väckte
henne ur dåningen. Jag stod der alldeles ointresserad, när den unga
flickan, blek och skälfvande störtade ned på knä vid moderns bädd.
Det var ju klart, att flickan skulle bli rörd vid ett sådant tillfälle,
det är ej alla dagar en mor håller på att brinna inne. Jag tänkte
på, huru lätt och fort den stackars gumman fått sluta, om hon blifvit
qväfd af röken. Huru många smärtor hon besparats!»
»Då blef flickan varse mig, sprang upp och i min famn. I min
famn! Hon sade ingenting, men ur de sköna blå, ärliga barnaögonen
lyste der fram en ängels godhet och oskuldens tack.»
»Det var en stråle från de saligas himmel, som såg på mig, och
nu begrep jag, att jag var en djefvul,, en, som icke hade der att göra,
en som satte ett brännmärke på allt hvad han vidrörde. ’Akta er’,
sade jag, ’jag fläckar ner er’, och sköt flickan sakta ifrån mig. Nej,
nej, så elak är ej själfva djefvulen, att han vill kasta sin brandfackla
in i oskuldens rosengårdar. Gör någon det, så vet han icke, att han
är en djefvul; men jag visste det - just jag.»
Palmén gick några hastiga slag öfver golfvet och kastade sig
sedan ned i sin länstol.
»Hvarför blef jag sådan? Det är frågan. Har jag haft någon
far? Nej, jag har haft en gubbe, som jag kallade för »kammarrådet»,
han betalade for mig, han var god emot mig på afstånd. Hvarje
nyår måste jag i pensionen hos en prest skrifva ett bref med
tacksägelser till min ’ädle välgörare’. Presten sökte lära mig, att det
var ädelmod, att intet lagligt band ålade honom att betala för mig
och bekosta min uppfostran. Ha! Denna vård föreföll mig, som man
planterat en blomma på ett barkstycke, som flöt omkring i hafvet.
Utan landfäste! Jag hade icke en mor en gång, jag kunde ej älska
henne derför, att jag icke kunde vörda henne som ett helgon-ack!
jag hade ingen annan pligt emot henne än att förlåta och glömma.
Utan landfäste således. Af lagar och seder nära bannlyst,
öfverlemnades jag åt mina egna krafter. Och dessa voro stora, de hade
kunnat heliggöras; men de kunde också förbannas. Och så hufvudstaden,
vännerna, dessa vänner, som skulle ersätta mig far och mor och med
sin vänskap fylla det rum, som kärleken skulle fyllt, men kärlek
känner ingen annan än den, som njutit af kärlek. Den kan ej köpas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
