Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Petter Hallqvist och Spader dam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 UR ONKEL AB AMS PORTFÖLJ.
angripen af en sjukdom, som kallas »delirium tremens», under
hvilkens grasserande i hans hjärna den beskedlige Hallqvist var häftig
och svår mot hustru och barn. Den inbördes kärleken var dock, med
undantag af dessa intervaller, mycket ljuf; ty Hallqvist var en
beskedlig själ, fastän stadsfiskal och lagens tjenare – en ordningens
upprätthållare, som störde ordningen.
Efter några dagar, under hvilka gumman kryat upp sig och
befanns utom fara, reste jag från den lilla staden - der
qvarlem-nande vännen Hallqvist, som på källaren med synnerlig förkärlek
berättade för kreti och pleti, att en af hans hjärtevänner besökt staden
och påmint honom om en hel hop äfventyr, roliga som hin haken,
och så öfverflyttade han på min oskyldiga person alla infall och
roligheter han läst i en anekdotbok med en pärm, som han egde i sitt
ej särdeles stora bibliotek - en rolighetsbok, som han läste om
qvällarna, tills han somnade och som han sålunda hållit på med ett
eller två decennier. Böcker voro i Hallqvists hand lika dryga, som
spirituösa* voro odryga. Men hvarje hans källarhistoria slutade med
refrängen - »en rolig karl som hin haken - vi voro hjärtevänner
der nere i Lund, - bodde i samma våning i flera år och spisade
vid samma bord - ta mig hin haken!»
Det var ej fem år derefter., då jag i tidningarna läste om, att
von M. »i sin kraftfullaste ålder aflidit i Nizza, ett offer för en
bröstsjukdom, som han ådragit sig genom öfveransträngning.» Nekrologen
var vacker; men det var dock en nekrolog - den sista förklingande
tonen från ett instrument, hvars alla strängar sprungit och som
undankastades på glömskans skräp vind. Honom följde snart f. d.
stads-fiskalen Hallqvist, utan nekrolog, men ganska säkert icke ett offer
för öfveransträngning. »Djupt sörjd och saknad af enka och fyra
barn», stod det i tidningen.
Hvad ändå döden är för en allförsonare, och huru stilla vi alla
ingå i glömskans rike!
Fru von M. bär nu ett annat namn – hon blef omgift med en
öfverste; men fru Hallqvist kallas ännu i denna dag »fru Hallqvist»,
och dermed slutar denna historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
